Aftonbladet – 14 juli 1842, sida 1

gra veckor stående helt stilla midt emot hvarandra, och jag behöfver ej öfvergifva min himmel. Aldrig hade jag trott, att kärlcken så heit och hållet skulle förändra mig! Förr dref mig en beständigt glödande längtan ut i det töcsviga fjerran; all min glädje låg i det tillkommande, och i dystra bilder drog det gestaltlösa ufvet mig förbi. Men nul All min sträfvan har blifvit ljus, i hennes heliga grannskap förbytes den vilda stormea i min själ till ett stilla vemod. Stundens ljufva fröjd uppfyller mig med förtjusning, och af kärlekens andesusning tona ett högre lifs strängar i djupet af min själ. Med hvilken godhet bemöta de mig ej! Aldrig låter man mig märka, huru oangenäm, huru besvärlig jag i mina nuvarande förbållanden nödvändigt måste vara. Hvilka ädla menniskor äro de ej! fadren med den lugna blicken i denna stormiga tid, med den höga, fasta, vördnadsbjudande gestalten; och modren, som -lefver endast i kretsen af da sina och som omfattar alla med så innerlig kärlek! Ack! — och Magdalena! Magdalena! den har alldrig känt hvad som i lifvet är heligt och gudomligt, hvilken ej i hennes englaöga såg uppglödandet a! högre fullkomlighet, som icke för denna rena i djup salighet böjde sina knän! Villarosa den 93 Juli. Hon bar en bror, som hon innerligt älskar; sen har blifvit tvungen att för en duell draga sig undan, och man vet intet bestämdt om hans nuvarande vistelseort. Petta är orsaken till hennes svårmod, ty hon är fästad vid denna broder med en kärlek, en ömhet, som är hennes sköna bjerta alldeles egen. Huru hon, med hela uttrycket af em djup smäria, berättade mig det, huru tårarne stego herne i ögonen, ack! jag kan ej omtala för dig, hvad jag blifvit gripen af denna underrättelse. . Det gifves väl intet förhållande i hela menskliga lifvet, då ömhet och själsböghet Lunra tydligare uppenbaras, än i smärtan, och