Aftonbladet – 13 juli 1842, sida 3

goda vän yttrade, och ändå kändes de som hvassa taggar, gjorde mera ondt, än de förras speord, ack! hon förtjenade dem så litet, hade med så mycken större rätt kunnat tillegna sig dem. Ungefär en vecka derefter satt Emilia och skref mycket ifrigt; hennes man kom hastigt in och hon gömde i bast papperet. cAh ah, jag förstårs, sade ban skrattande; du skrifver af receptet på den der mandeltortan vi hade på soupeen, och, som du vet, smakade mig så väl; jag tänkte just bedja dig derom. Emilia rodnade litet, men svarade: Jag tänkte göra dig en surprise dermed.n I detsamma blef majoren utkallad och hans fru sitter i djupa funderingar och ser rakt framför sig; långsamt drar hon fram det skrifna papperet, och, se vi rätt derpå, igenkänna vi, minsann, en del af ofvanstående berättelse, ehuru förvandlad i brefform. Euwilia bade således sagt 2, visserligen ganska oskyldig osanning, men det grämde henne ändå, att hon gjort det; ben hade läst en historia om att nio små, i och för sig sjelfva obetydliga osanningar, småningom ledt till det största elände, ocb hastigt ryckte hon bladet till sig, sprang ut till sin man och sade halft ödmjukt: aDeatta är receptet jag skref. Majoren förstod meningen, och, tryckande sin maka i sin famn, sade han med tårfyllda ögon: cÅfven detta kan i nödfall passera derföre; men vill du göra ditt bref välkommet bos din vän, så anteckna äfven detta sista Emilia gjorde det.