Aftonbladet – 13 juli 1842, sida 3

Aldeles för strängt tilltaget; vi skola endas ställa till det litet klokare och inte vilja ha sto; souper.n i aMen hvarföre gjorde vi då inte det genast När du förutsåg hvart kela denna galenskap skulle leda, hvarföre afböjde du den icke? . . . aFör att icke göra ditt begär derefter så myc: ket starkare; jag insåg lätt, att just i uppfyllandet af din begäran låg det säkraste medel att beröfva dig lusten derföre. Du är, alltid klokare och bättre, än jag. aDu borde också tillägga: 20 år äldre. Samma dag, på aftunen, tog Emilia ett bra nog stort knyte under kappan — det var qvarlefvor från soupgen — och gaf sig på vägen till den sjuka handtverkaren. De begge förut si snygga rummen stodo tomma, den obarmhertige kreditoren hade verkställt sin hotelse; sorgen häröfver hade äfven kastat hustrun på sjuksängen, ack, den arma! bon hade öfverallt blifvit fika väl hulpen, som hos fru P. De fyra små barnen sutto qvidande i hvar sin vrå; de fröso och voro huvgriga. Hvilka qval för den; som kunnat förekomma allt detta! I ett litet fönster uppdukades nu hastigt litet mat och, likt hungriga vargar, samlade sig de små deromkring. Afven marnen lyckades hon att intala litet mod, och tvang honom att äta, vinkade åt hustrun, att hon icke skulle se så tröstlös us, lofvade att göra allt hvad hon kunde, för att hjelpa dem, ech då hon ändtligen såg en hoppets solglimt bana sig väg till deras bjertan, skyndade hon att åter påtaga hatt och kappa. Huru många välsignelser nedkallades icke öfver henne, ord, så olika med dem fru grossörskan och hennes