Aftonbladet – 13 juli 1842, sida 3

bon aldrig känt en sådan danslust; ledsnad och bekymmer bodde i hennes själ, och ändå var bon den första att skratta, äfven åt de trivialaste infall, det vet Gud. Nog bjöd hon till! Men den första gnista af verklig fröjd erfor hon, då afskedstagandet började, och då hon såg den ena efter den andra begifva sig bort. Ännu en lärdom återstod likväl att upphemta. Nå hvad tyckte du om fåten? frågade, under påpelsningen, en tjock grossörska en af sina förtrogna vänner. — cA bevare, det Var min nya servis hon hade lånt; jag satt nog ängslig att något skulle gå sönder; hamsig är hon sjelf och så ä hennes pigor med., — aJa, man skall väl vara galen, för att ställa till tocke der, när man intet har något eget att komma med; adjö, söta du; drick kaffe hos mig i morgon; Charlotte Lundgren och Therese Sjöberg ha också lofvat komma, så då kunna vi just få språka om ett och annat. Men fru P. stod på ett litet afstånd derifrån; som hon hade en utomordentlig fin hörsel, förlorade hon icke ett ord af deras samtal. Ett ögonblicks eftertanka och hon stod bredvid dem, fattade grossörskans och den andra fruns band, i det hon sade: Låt icke mig i morgen blifva enda ämnet för era samtal; låt min ungdem och oerfarenhet tjena till ursäkt för miti fel; men, i alla fall, hafven tack för lärdomen, Jag skall aldrig glömma den., Och att hon höll ord, derpå hafven j nu beviset j era händer. aSöta Emilia, när skola vi härnäst hafva souper?, frågade majoren sin fru, då de dagen derpå sutto vid kaffebordet. cAldrig, aldrig mera i hela mitt lif!