hvart hon skuile skicka för att få låna nog stora bord att placera hela sällskapet? I hans annars så trefliga arbetsrum rådde nu den största otrefnad; den beqväma, men gammalmodiga soffan hade blifvit utrymd mot några hårda rottingsstolar; sin tobakspipa hade han förgäfves sökt en half timma; under den allmänna brådskan hade man glömt att eida och den alltför tålmodige P. satt klädd i skinnpels och skref vid fönstret, ty hans skrifbord var också visligen undanflyttadt. Nu var det förbi med hela hennes återstående lilla mod. Under en ström af tårar kastade hon sig i sin mans armar och frågade om han kunde förlåta all den oreda bon tillstält? Hon ville skicka återbud, föregifva en sjukdom ty att icke allt detta skulle bära i land, det förutsåg hon. Med möda lyckades det honom att trösta henne, att ipgifva henne litet mod, och djupt rörd öfver all hans oförtjenta godhet och med fasta föresatser för framtiden skyndade hon efter ved och eld, letade reda på pipan, kånkade ensam in det tunga skrifbordet, fick några värs liga förebråelser derföre och gick sedan med litet mera lättadt hjerta till Sirpa stora errangeManger, Ingenting är så bedröfligt att det icke en gång tar ett slut, och således efter tusende genomgångna förtretligheter sig Emilia ändtligen efter en sömnlös natt, den stora supgedagen randas. Nu tillagades den ypperliga mareng-smeten, den smakades på och befinns förtri fflig; men, o himmeil inkorana i ugaen var det icke möjligt att få dem att häfva sig, de voro och förblefvo pannkaka, Kok raltade i mjuggs 2 hn vy På ESSEN 2: illa frun hade skrulit så mycket med sina mar renger, så alt man trodde att hon också riktigt