enda medel, som aterstar att alvanda aetas Iorryande, sedan alla i lagarna gifna garantier åsilosättas och föraktas. (Forts. följer.) REVY AF TIDNINGARNE. Det märkligaste för tillfället inom hufvudstalens press är symptomerna af den emancipationseber, som, enligt fleråriga observationer, aldrig underlåter att infinna sig vid denna tid på året, och nu röjt sig genom hvarjehanda skrik i Sv. Biet, Minerva och Freja, angående Aftonbladets skräckvälde, samt ena viss annan tidnings beroende af samma blad. Med emancipation förstås, såsom bekant är, örstörandet af Aftonbladet, denne tidningarnes srymme förtryckare, och alltid är det Dagligt Allehanda, som af de goda, och godaste,, utses att hänga bjellran på katten, hvilket de sjelfva, för vissa orsaker, ej riktigt gå i land med. För att ägga D. A. härtill kittlas det en längre lid med hvarjehanda pikar och glåpord, om beroende af Aftonbladet, vasallskap o. m. d., tilldess man aftvingat det en sjelfständighetsförklaring och om möjligt några förelöpande eller efterföljande yttringar af missnöje med AftonblaJets åsigter i vissa mer eller mindre vigtiga frågor. Vi hafva alltid trott att dylika förklaringar från D. A:s sida äro alldeles onödiga, och vi hafva sjelfva gjort hvad härutimnnan på oss ankommit, då vi tillkännagifvit att icke något serskildt eller annat heroende eller samband mellan A. B. och D. A. finnes, än det som bör existera mellan alla blad, hvilka i hufvudsaken tänka lika. Vi hafva tillkännagifvit detta, utan att likväl derföre tilltro oss riktigare än D. A. sjelf kunna inse och bedöma hvad detta i sin ställning helst bör göra, och då D. A. äfven nu funnit passande att aflåta en dylik förklaring, anse vi det konseqvent att icke blott notificera densamma för vår publik, utan ock bifoga det omdöme, att vi anse den så fullkomligt öfvertygande, i hänseende till grurdlösheten af något serskildt Dagligt Allehandas beroende af Aftonbladet, att den nästan kunde ingifva farhåga för något beroende af en motsatt sida, om nemligen något sådant öfverhufvud vore tänkbart hos den, som sjelf förklarar sig oberoende. Dagligt Allebanda har förklarat, att det hos A. B. finner åtskilliga större och mindre, rätt väsendtliga fel och lyten, mot hvilka det lika litet hädanefter som hittills skall undandraga sig att uppträda,, men att D. A. dock icke hvarken kan eller vill förbinda sig, att i sällskap med Biet och Minerva nedskälla och förfölja A. B. och dess redaktörer, såsom ett afskum af menskligheten, eler att behandla det så, som det vore utom både den andliga och verldsliga lagen. Om ieke Biet och Minerva finna sig tillfredsställda af denna förklaring, om de vilja drifva D. A. ända till det erkännande, att det anser Å. B:s redaktörer som ett afskum af menskligheten och att det föresatt sig att behandla dem såsom vore de utom både andlig och verldslig lag, så kräfde de visserligen mer al D. A., än de sjelfva vilja prestera. Ty ehuru vissa devuerade blads och enkannerligen Sv. Biets beteende låter förmoda, att de i sitt hat till A; B. gerna skulle vilja lösgöra sig från alla band af både verldslig och moralisk lag, så kunde dock icke ens Sv. Biet offentligen utsäga något dylikt, utan att på samma gång förstöra den lilla rest af skenhelighet, det ännu äger qvar, och uppenbart bekänna, att det är hvars mans niding. Då D. A. sålunda gått ända till yttersta gränsen af sjelfständighet, vis å vis det blad, med hvilket det i hufvudsaken vill vara ense, så måste man hålla det räkning för den moderationen att hafva stadnat dervid och icke öppet förbundit sig till ett nidingsdåd. Uppfordradt att förklara sig öfver den förmenta motsatsen mellan D. A:s beteende nu och dess yttranden i det s. k. prysliga Bibangetn, som D. A. utsände mot A. B. år 4837, förklarar Allehanda, att det, nämnde år, var A. B. som anföll Allehandas redaktör personligen i norska frågan, att A. B. då cckså fick allt hvad det p. t. behöfde,, och att striden slutades så att ÅA. B. erböd fred.