Att en sådan förklaring förutsatte ett uppbäfvande af Rikets Ständers rätt att ensamt besluta ingående Bankens styrelse och förvalining, är väl påtagligt; men Riksrältens Dom lyder sålunda: Enär svarandernes rådslag i förevarande fall icke innefattar tillstyrkande af någon åtgärd till rubbning i den Rikets Ständer uti 72 Regeringsformen förbehållna rått, att hafva deras Bank under egen garanti och vård, så att den ostörd må förvaltas af deras Fullmäktige efter de ordningar, stadgar och reglementen, hvilka redan äro gjorde eller vidare af Rikets Ständer kunna göras, varder Hr Justitie ombudsmannens härutinnan förda embetstalan ogillad. Då man läser denna mening, nödgas man ovilkorligen läsa om densamma, för att öfvertyga sig, att man verkligen fått se domen i denna sak; ty helt visst måste de flesta tro, att den handlar om något helt annat. Eller kan man väl tro sina ögon, att det Kgl. beslutet icke kunnat medföra ett störande af Bankens förvaltning, e!ter de stadgar och reglemente, Rikets Ständer gjort. De hade ålagt sine fullmäktige i Banken, att bereda ett sådant kreditiv, på det att realisationen skulle betryggas, och Konungen svarar, att hans begärda bemedling icke !emnades, utan i det fall Han pröfvade behofvet och lämpligheten af åtgärden. Det är en sak för sig, att denna begäran om Konungens bemedling var ett öfverflöd, och att Rikets Ständers Bank gerna dec förutar kunnat skaffa sig ett utländskt kreditiv. Men svaret var onekligen egnadt att betaga Rikets Ständer möjligheten att ordna Bankens angeiägenheter, emedan det måste hos sffärsmannen uppväcka tvifvel om Rikets Ständers behörighet att, utan Konungens sanktion, upptaga det beslutade lånet, och det uttryckte i alla fall eit beslut, att Regeringen ej ämnade erkänna Rikets Ständers rätt att ensamme besluta om Bankens styrelse, samt stod således i uppenbar strid med grundlagens bokstafliga lydelse. Det oaktadt ogillar Riksrätten Justitie-ombudsmannen: häruti förda embetstalan. Det är ej mödan värd! att hålla sig vid detta uttryck, ,ogilla,, som ej är Riksrätten tillständigt. Den äger döma; der äger frikänna de åtalade; men pogilla, sjelfva å talet äger denej. Åtalet sker på den ena statsmaktens väsnar; och likasom ingen läre: gilla, om en Svensk Domstol förklarade sig ogilla, att t. ex. Kongl. Maj:t anbefallde sin Ju: stitie-kansler att utföra ett åtal, som sedan be fanns utvisa den tilltalades oskuld, lika litet äger en Riksrätt att ogilla det åtal, som å Rikets Ständers vägnar är af KonstitutionsUtskottet be: slutadt. , Resultatet af domen är imedlertid, att deres! man i dess besynnerliga innehåll skall utfinns någon verklig tanka, konunga-makten skull kunna vägra sin medverkan och mellankoms till allt, som Rikets Ständer, angående Banken besluta, blott Konungen ej försökte tzga Banker ifrån Rikets Ständers vård; det är: hvarje alt män kungörelse, hvars utfärdande Rikets Stän der eller deras Fullmäktige kunde begära a Konungen, skulle blott utfärdas efter en a Kongl. Maj:t gjord pröfning af behofvet, lämp ligheten, 0. s. Vv. En sådan pröfningsrätt vilj vi icke bestrida konungamakten i de fall, d det möjligen kunde vara något i fråga, son upphäfde allmän lag eller enskild rätt; ty äfver vi tro, att Konungen i sådant fall hvarken bord: eller kunde med sin underskrift bekräfta en så dan akt, om Fullmäktige eller ens Rikets Stän der begärde det). Men wi tro åter, att on blott fråga är om behof och lämplighet a hvad Rikets Ständer rörande Bankens rörelst oeh förvaltning beslutat, är det Rikets Ständer ensak, och Regeringsmaktens anseende eller plig kunna alldeles icke bero af de begärda åtgär dernas mer eller mindre ändamålsenlighet. FE inblandning uti denna del af Bankens angelä genheter, är just hvad Grundlagen åsyftat at hindra; och vi tro, att Regeringen i framtide gör bäst uti, att icke af Riksrättens besynner liga beslut låta förleda sig till försök i den vä gen, emedan nationens opinion i detta afseend är både tillräckligt upplyst och stadgad. De var det ifrån Rikets Ständers beslut afvikand kongl. beslutet, angående Riksgälds-sedlarnes re alisation, som märkligt bidrog till missnöjet mo Konung Gustaf IV Adolph; det var försöke att inverka på Bankostyrelsen år 1809 i Mar mårad, som då uppväckte en stark opinion emo samme Konung, och som ansågs så mycket ver kande till hans fall, att det åberopades i dei Regeringsmakten öfvertagande Riksföreståndaren proklamation. Nu mer skall hvarje försök, att gör: Bankens förvaltning beroende af Regeringen anses som ett öppet våld emot en af nationen vigtigaste rättigheter. Imedlertid har Riksrätten sätt att behandla denna sak, återlifvat misstro ) Besynnerligt nog är det likväl just en sådar handling, som var en ibland vår nuvarande Ko nungs första regeringsåtgärder såsom Konung eller utfärdandet af den allmänna kungörelse Rikets Ständer då begärde om inställelse a all utvexling af speciemynt i Banken, hvar igenom myntoredan för lång tid legaliserades