sökt landsort till det på förströelser så rika Stockholm; eller också deraf, alt jag aldrig varit särdleles road af musik, spektakler eller dans, nog af; mina tankar och känslor hafva varit helt annorlunda och för kontrastens skull med edra egna, torde det kanske tillåtas mig att meddela dem. Underliga känslor fatta mig alltid vid åsynen af en mängd menniskor; mitt öga flyger hastigt från den ena till den andra. Hvilken åtskillnad i blickar, miner och uttryck! Besinnen, huru många olika passioner kunna icke rymmas i ett enda bröst och huru omätlig kan icke räkningen då blifva; smärta, sorg, tårar, skratt, glädje och hälsa, huru nära kunnen j icke sluta eder tillsamman utan stt ändå meddela eder till hvarandra! Huru många begär, huru minga önskningar, huru mycket hat, huru mycken kärlek, hura minga återhållna tårar, huru mycket tillgjordt löje, huru mycken afand och missnöje och slutligen huru mycken liknöjdhet och tarkiöshet, kuru många gäspningar och huru myc ken outtalad längtan hem igen; och allt detta, som ute i lifvet uppenbarar sig i tusende former och verkar och arbetar, det ligger här stilla slutet inom sig, så att man kuade tvifla på dess tillvarelse, om man icke dagligen såg verkningarna deraf; få vi längre i våra betraktelser, lyta vi en flik af den Isis-slöja, som döljer framtiden, så tänken eder, huru passionerna för elagt sig till hvila, huru alla dessa grannckor blifvit pryida för sista gången, alia dessa äregiriga planer sade, öfverstrukna; huru de alla gått dit derifrån ingen kommer tillaka och sögen mig sedan! månne det icke fördde brist både på förstånd och omdöme, att hele dea usla om naden, när j icke kunde bejömma kärnans värde? Men jag ser i andanom flera vackra munnar öppna sig till den fiågan: Hvem är då du, och hur ser du ut, som går dit der det icke roar