sranna saker, men i flera herrans år hade hon önskat sig en schär sidenhatt, hon fick den, och j kunnen aldrig tro, hvad det gjorde benne ycklig, alt få pryda sig dermed! Men att sjelfva ägandet icke tillfredsställer inbillningens högtlygande drömmar, det lärde bon snart af sin .chära sidenhatt, (kanske hafven j lärt det af något annat?) ty, sedan hennes närmare bekanta och vänner en gång berömt den, nämnde de len icke mer, och de mera främmande låtsade icke alls se den. Det behöfs frisk och torr ved på den eld, som skall brinna klart, och när ingen vill lägga på sådan, slocknar den snart. Men fåfängans demon beherskade den der frun, och när ingen längre ville berömma hennes hatt, ville hon nödvändigt bli berömd för något annat. Nu förhöll det sig så, att hon hade en gammal moster, som var enka och utan barn, men mycket rik och omenskligt snål; denna fru stod naurligtvis i högt anseende hos den för öfrigt icke särdeles förmögna slägten, och för hvarje gång bon kom till staden, var det ett krusande och fjäsande för henne utan all ända. En gång om året bjöd hon altid hela slägten ut till sig på landet, och denna vigtiga tilldragelse utgjorde alltid en märkvärdig epok, isynnerhet i barnens efnad; jag kan aldrig förgäta den häpnad, hvarmed de redan på afstånd beskådade den stora byggnaden; huru oändligt små de tyckte sig vara, då man förde dem igenom den höga förtugan och slutligen den bäfvan, som fattade iem, då befallningen gafs, att par. om par inträda i det ståtliga förmaket, der den nådiga mostern, sittande midt i soffan och omgifven af aila slägtipgarna, afvaktade den pligtskyldiga bandkyssningen; sedan detta väl försiggått, tillsades de att gå ut i salen att roa sig, utan allt skrik och skråln Detta efterkoms också till punkt och pricka, ty, hoppackade i ett hörn, lik en sköck får, nöjde de annars så yra barnen sig nu med, att hviskande meddela hvarandra sina betraktel