skar hon ingenting så mycket. som att j icke redan slängt bort bladet utan att j viljen läsa till slut, hvad hon bar att säga eder. Men blotta och bara reflexioner blifva i längden tråkiga att skrifva, hvad skola de då icke blifva att läsa? det är aldeles icke meningen, och jag vill derföre rita upp för eder en liten tafla ur lifvet. Jag vill, lyst af minnets fackla, skåda tillbaka på förflutna tider, på den der gamla fruns vår och sommar, kanske träffas äfven hennes höst af en eller annan so!glimt och, om det roar er, skolen j äfven få del deraf; vänten er icke några märkvärdiga, sällsamma äfventyr; och lifvet erbjuder så sällan några sådana, men äfven under de alldagliga bestyren mötas vi al så mycket, som förtjena vår uppmärksamhet, skada att vi blott så sällan gifva akt derpå. Soupgernas och de så kallade nöjenas tid är inne. Se så, sägen j, ;nu tycker hon inte om dem heller., Tyst en enda minut, min bästa! och jag skall säga dig, det de i mitt minne återkalla min första soupe; det är just den jag tänker beskrifva för dig med uppriktig önskan, att den icke måtte förorsaka dig lika många gäspningar, som vanligtvis intröffa, då du sjelf besöker en sådan. Så kuriöst det än kan låta, vill jag dock underrätta er om, att den der gamla frun också en gång varit ung; bon gjorde, icke endast i I verkligheten utan äfven i verldens ögon, ett hvad man kallar, godt parti; vand från barndomen vid arbetsamhet och sträng hushållning, kunner j icke föreställa er, huru besynnerligt det i början förekom henne att på en gång se sig ägare af allt hvad hon önskat; en liten täck och ireflig våning, vackert hemmavält duktyg, — med ett ord, allt hvad som fordrides för att finna sig väl; men aldrig kunnen j gissa hvad som mest fägnade henne. Hon var ännu likasom iiiet främmande för sina vackra möbler och sina