Aftonbladet – 12 juli 1842, sida 3

Ludvig XIV sin kulminationspunkt, och efterapades I sedermera vid de flesta europeiska kof, isynnerhet vid de tyska; biott vid det kejserliga hersxade det E spanska ceremonielet. I Etikettens gyllene tidehvarf, le bon vieuxz temps, ligger alltså ungefår emellan den store Ludvig och den stora revolutionen. För öfriat faller det af sig sjelf, att just de själlösaste, okunnigaste och odugligaste furstar visa sig såsom etikertens heroer: i Spanien de enfaldige Philip III och IV, Carl II och den verkligt sinnessvage Philip V; i Wien Leopold I och Carl VI; i Versailles Ludävigarne; i Berlin Fredrik I. Ju mindre de voro i det stora, desto mera rätt hade de, att vara stora i det lilla; ju mindre de voro konunger, desto mera måste de synas vara det. Den så kallade store Ludvig utgör icke något undanteg härifrån. Åkta storhet och höghet felades honom ju belt och hållet, och en af hans historieskrifvare enmärker med rätta, att känslan al insuffisance varit hans bestindige följeslagare, den innersta kärnan i kans väsen, den sista driffjedera till hans beslut; den har gjort honom till eröfrare, till bigott, till teaterkung. De verklige bjeltarne i den gamla goda tiden äro deremot inga hjeitar i etikett. Vid österrikiska hofvet lozsade redan Maria Theresia i någon mån dess band; Joseph II sprängde dem helt och hållet, och afskaffade genast det upprörande knäfallet. Vid sitt besöx i Versailles satte han, genom sitt ogenerade väsen, alla hofmän i förtviflan, till och med sin syster, som dock sjeif ofta nog måste visas till rätta för sin naturlighet och liflighet. Afven Pariserborne voro utom sig, att en konung, ja en kejsare gick till fots på gatorna utan svit, besökte verkstäder och fabriker, icke frågada efter krus, talade med hvar och en, med ett ord, bar sig åt som en menniska. Någonting sådant hade man icke sejt sedan Peter I:s tid. Om filosofen i Sanssouci behöfver jag al!s icke tala; hans förakt för dylik uselbet är lika allmänt kändt, som hens cynism i öfrigt, hans smutsighet, fingerslånga skägg, lappade uniformer och oborstade rödbruna stöflor. Då främlingar, som skulle presenteras för honom, förfrågade sig om etiketten, så skrauttade adjutanterne och svarade: Dylikt finnes icke hos os3 En gång underrättade man honom, att tvänne damer i ett yttre rum häfligt tvistade om hvilkendera som skulle gå först, då de infördes till audiens, och bad att H. M., till afböjande af skandal, ville afgöra saken. Lät henne gå först,, sade han, hvars man har det förnämsta embeiet. — Men bådas män hafva lika rang. — Nå, den då, hvars man har äldsta fullmakten.v — Båda männen hafva lika tjensteålder. — Säg dem dä, utropade konungen otålig, att den dummaste skall gå först.o — Napoleon, å sin sida, framsökte åter j den gamla regimens etikett, då han började att, jemte kejsarkronan, få dåligt samvete. Till och med knäböjningen, som i Frankrike aldrig varit mode, låt han sig icke illa behaga. En gång då grefve Narbonne, liksom på försök, öfverlemnade honom en depech knäböjande, nickade han åtminstone nådigt och sade: bra, rätt bra! Fredrik och Joseph voro ju imedlertid undantag, lyckliga tilifälligheter, såsom Kejsar Alexander yttrade till fru Stael. Före och jem:e dem hvimlar det af spöklika autokrater och inbalsamerade, egyptiska fysionomier. Hvem kunde väl tala om etikett, utan att påminna sig dess siste riddare, den ädle, modige, oförgätlige markis de Dreux Breze? Det var honom, vill hvilken Mirabeau, efter den kungliga seancen : den 23 Juni 4789, yttrade de berömda orden: Gå och säg er herre, att vi äro här på folkets befsllning, och att endast bajonetternas våld kan drifva plägade han berömma sig af den själsnärvaro, hvarmed han svarat den store demagogen: Herr grefve! Jag erkänner er endast såsom deputerad för Aix, men icke såsom församlingens oråförande. Såsom bekant är var Dreux-Breze ceremonimästare bos Ludvig XVI, och efter resteurationen hos Ludvig XVIII. Han hade, liksom Bourbonerne, under revolutionen ingenting lärt och ingenting glömt, icke ens ett jota af ceremonielet från Chlodwigs tid; ja, han var 18144, om möjligt, ännu mera klassisk än före utvandringen. Då Dauphin dog 1789, och national-församlingen skickade en deputation till slottet, för att kondolera, förde den ädte markisen den in i liktummet, och yttrade sig helt allvarsamt till den aflidnes lik: Monseigneur! Jag har den äran att presentera för Eders Kongl. Höghet en deputation af nationalförsamiingen,n Då förstod Malcsherbes att uttrycka sig bättre, då han, vid samme prins födelse, jag tror i spetsen för parlamentet, fått i uppdrag att gratu!era den nyfödde till dess inträde i verlden. Måtte E. K. H. — sade han — i framtiden biifva lika döf för smickrarnes röst, som ni nu är döf för hvad jag säger eder En annan anekdot, som förtjenar att icke glömmas, beråittar madame Caylus. I Mars 4815, då Bourbonska huset! för andra gången var nära att göra bankerott, blef en af Napoleons förra generainträdde i förmaket, men, till förskräckelse för den ojemförlige ceremoni-mästaren, bar han en halsduk, skyndade att presentera bonom en legitim halsduk, bad och besvor, till stor förlusteise för den just vid tillfället närvarande hertigen af Chartres, nuvarande konung Ludvig Filip — förgäfves. Dörren öppnades, generalen inkallades i kabinettet, och ingick med den fatala halsduken. Sedermera profeterade den noble markisen, att Bourbonernes sista timma ofelbart slagit, och — han hade rätt. Katastrofen de 400 dagarne förde han tillhaka till halsdukshistories, på samma sätt som mången historiker tillskrifver den första revolutionen den beryktade halsbands-saken. Ja, han hade rätt; ty det hade för längesedan kommit derbhän med Bsurbonerne och konsorter, att de icke mera hade något annat väsen än blotta skenet, icke nigon annan verklighet än den yttre represcntationen. Tikeuten var för dem alt i allo, början och slutet, bössta lag, oundviklig nödvändighet, jerohårdt öde. Under dess ceatnertunga bojor suckade jordens gudar, under det de och deras godtycke syntes beherska allt. På samma sätt som allt, hvad den åsneörige Midas tog i munnen, förvandla la aja till anld OMRÅ cCamma ste hlof under darac ler i största hast skickad till Ludvig XVIII. Han som icke var etikettmessig. Den ädle markisen oss härifrån! Ännu 25 år efter denna händelse: