Aftonbladet – 12 juli 1842, sida 2

knifven på strupen, om han blott förklarar sig anse det rätt, eller åtminstone icke rent af säger att han finner det orätt, är ostrafflig. Det är sanut, att denna grundsats i Riksrättens dom blifvit tillämpad blott på konseljens ledamöter; men sannolikt finnas många andra, som anse sig äga lika goda anspråk att dra parti deraf och tycka, att man utom konseljen kan hafva lika rått att icke finna hvad rätt och lagligt är, som inom densamma. Aldrig kan rådsansvarigheten på ett fullständigare sätt upphäfvas, än genom en konseqvent tillämpning af denna Riksrättens decision. Eno föredragande är icke pligtig att veta hvad lagen bjuder; icke pligtig att säga det för Kopungen; han är icke, som man inbillade sig, med lif, heder och välfärd ansvarig för, att han gilver lagenliga råd. Allt nog, att han sjeif täcks finna Konungens beslut lagligt. Och med en sådan rådgifvare skulie en Konung vara betjenad och en Nation belåten? Det är verkligen svårt att utreda för sig, hvad som då egentligen vore meningen af en rådgifvareansvarighet, stadgad 1 Jagarua, outplånligt beföstad i Svenska folkets historiska minnen, lefvande i dess känsla och idess vanor. Har grundlagsstiftaren då rent af velat bedraga både konung och folk, då han insatte detta ordet finner i 38 I Regeringsformen? Eller betyder det ej, att en föredragande är skyldig att känna rikets Jagar, och förbunden att finna, om fråga är att öfverträda desamma? Skulle Riksrättens slutsats delas af Regeringen 1 framtiden, finner säkert Svenska folket, att det ej längre äger någon säkerhet för hIf, ära och personlig frihet,. Man skulle då kunna plida skada dertil!l eller mista gods, löst eller fast, utan laga ransakning och dom,; hvarje medborgares frid i hans bus kunde störas, eller han pförvisas från ort till annan, i trotts af den försäkran 46 Regeringsformen, jemförd med 38 S Regeringsformen och 8 S Ansvarighetslagen gifver honom, och detta allt derföre, att en Grip, en Skogmar, en Hartmansdorff, en Munthe, en Uifsparre, m. fl., icke täckts finna ett sådant Kozungabeslut stridande mot Grundlagens bokstafliga föreskrift. Finnes det väl någon gräns för tillämpningen af denna princip? Alldeles icke! Ett brott må vara aldrig så svårt, aldrig så strängt i lag förbudet och med straff belagdt, så är dock alltid, i hänseende till straffets til limpning, första frågan den: Kan brottet tillräknas?, Men då denna fråga skall besvaras med bänseende till vårdslösa eiler arga, rådgifvare, så beror den enligt Riksrättens åsigt, af den frågan: har den Föredragande sjelf tillkännagifvit. att han fann beslutet om brottets begående stridande mot Jagen ? Har han icke tillkännagifvit det, är han oskyldig, liksom Konungen. Och hvem är det då, som skall ansvara Svenska folket för, att styrelsen föres lagliga, och att Konungen icke bryter den ed, Han svurit undersåter sina? Fråga Riksrätten! Om en envåldsregering, ej är befrämjad genom den grundsats Riksrätten här antagit, om något hinder derefter vidare finnes qvar för Regentens godtycke, så veta vi i sanning ej hvari detta skulle bestå. Hade en Göran Person, en Tegel, kunnat ursäkta sig med förklaringen, att de icke funnit sina rådslag stridande mot lagarne, så stode deras namn icke qvar såsom ett varnande exempel på den rättvisa, som sbgligen träffsr falska rådgifvare. Hade Riksrättens sammanträdande också icke frambragt mer än denna enda decision, vore dock mödan mer än väl betald af den upptickten, att grundlagens garantier ytterst hvila på den lösa grunden af rådgifvarnes vilja att finna eller ,icke finnap. (Forts. följer.) e