Aftonbladet – 11 juli 1842, sida 3

me kär i Drottningbolm, men jag tyckte der var tråkigt nog; alla träd stå i sina vissa rader, liksom soldater på paraden, och häckargea äro klippta i snörräta fasoner och se så sippa och tillgjorda ut, att man just sjelf blir stel dervid, som om man vore på hofvet. Inte heller vwvårdas här numera allt, som det borde. Ien lund, söm heter afilosofernas lund,, stå en hop marmorstatyer, men de flesta äro utan nåsor och fingrar, hvilket icke kläder dem. I dammarna ser man några svanor simma här och der, men vattnet är grönt och luktar unket lång väg. Midt för slottet, nere vid stranden, der ångbitarna lägga till, ligger eit gammalt, konstigt pilträd många alnar utöfver vattnet och doppar sina qvistar deri; det är alldeles ensamt för sig på hela långa sträckan och misspryder snarare platsen, än den har något vackert med sig. Men kungen har en gång för alla förbjudit att hugga bort trädet, emedan det är en gammal sägen, att, så länge det ännu Jefver, skall det alltid gå väl för konungahuset. För öfrigt är trädets historia den, att när Adolf Fredriks utkorade brud for ifrån Stockholm till Drottningholm, der bilägret skulle stå, bade en af båtsmännen på den kungliga slupen, bäst som han rodde, fått fast om åran en pilqvist, som låg och flöt på vattnet. Vid framkorssten till Drottningholm bade len tagit och för ro skull stuckit qvisten ner i orden, just på sjelfva stranden, och der slog Jan sedan rot och blef ett ganska ordeniligt pilräd, såsom man ännu kan se. Så är det med len saken. Men faster är förmodligen längesedan trött på It mitt prat än hit, in dit, och jag skall der