Aftonbladet – 11 juli 1842, sida 3

P. Ni har begärt allmosor? R. Man säger det... Jeg gick och tog mig en promenad och moverade mig efter min middag, då stads-sergeanterne funno för godt att försäkra sig om min persen ... det är otroligt ... det är merveljöst! ... hm, hm. P. Ni utsträckte er hatt åt förbigående? R. Nå hör man bara på! Jag? (Han friserar sig graciöst.) Jag hö!l min batt i handen för den odrägliga hettans skull ... Jag har eljest för vana att bära min hatt i handen för att icke derangtra min koeffyr. Ar det förbjudet kanhända? ... det vore mirakulöst, på min heder. Hm, hm. P. Man har sett er emottaga slantar. Nikan icke neka det. RB. Jeg medger det; några förbigående, utan tvifvel skämtsamma personer, roade sig med att kasta en och annan siant i hatten, liksom för att göra mig ett litet puts, och för att göra dem ett puts tillbaka, så behöll jag slantarna.... Hel! he! he! P. Det är just det, som konstaterar förseelsen; ni är eljest fattig... R. Det är en olycka, men jag beklagar mig icke. P. Om ni är utan resurser, hvarför säljer ni icke då det onyttiga ni eger, kammen till exempel ? R. Kammen? Ah, den måste jag ha för att kunna hålla bäret i ordning. Jag köpte den af en hundklippare, som sålde sina instrumenter. P. Men man har äfven funnit ett par små tänser hos er; hvad skall ni göra med dem? R. Ah, min... pince!... ni kallar den tång ni; det är ett instrument för näsans renhållning, att iraga ut små fina bår, som besvära en... Jag ber er min herre, att ni låter återställa mig den. Den fashionabla trashanken dömdes till tre dagars fängelse.