Aftonbladet – 11 juli 1842, sida 2

våg AMA ER MMA SÄPO MIR pe 000000 MEMOAR ÖFVER DEN FÖRFLUTNA VECKAN. Man har haft all möda ospard att berätta oss en hel hop uppbyggliga saker om de bida unga urstesönernas reseäfventyr i Dalarne och Helsingland. De hafva öfverallt blifvit mottagna med triumfbågar, baranger, saluter och hissade laggor, taeka gud att man icke låtit hvitklädda lickor strö blommor för deras steg. Och de båda höga resande xhafva visat sig mycket nedlåtande och lära till och med hafva varit noz ötversvämmande af råd, att låta presentera för sig en och annan af ortens inbyggare och skänka dem den ovärderliga lyckan af två minuters samtal. De officiella entusiasterna hafva innu icke återkommit till sig sjelfva; de stå der ännu och stå der kanske tiil domedag, hurrande med all gevalt och svängande hattarna i lufien. Med all möjlig aktning och anständighet i bemötande och uttryck,, — såsom Dagligt Allehanda uttrycker sig, — för hvarje ärlig man, och äfven för ärlig mans barn, torde man likvil få medge, att det der om äreportarna och nedlåtenheten faller så der temligen in på det 15jligas, att icke säga det osmakligas, område. Et? par unga herrar, händelsevis söner till en prins: begifva sig föroskuld ut att se sig litet om på landsbygden och botanisera i backarna, — det har ju uttryckligen berättats att de ha Hartmans Flora till reskamrat,, — och de få knappast laga två steg utan att ett österländskt smicker skyndar att resa upp triumfbågar för dem och göra en affår af småherrskapet, som om det vore ett par små framtidsgudar, direkte nerstigna från Olympen. De unga furstebarnen få den helt naturliga nyfikenheten att bese en tobaksfabrik; och en korus uppstämmer genast: hvilken nedlåtenhet! hvilken mnedlåtenhet! och hvem vet om icke i nästa vecka vi ha snusbodarna öfversvämmade med Prins Carls tobak, en splitterny sort, uppkallad efter den femtonårige konnäsören! Samma prins Carl tycker det vara roligt att gå epp på en offentlig bal och taga sig en liten vals, — det kommer kanske icke så ofta på! — genast samma korus: hvilken nmedlåitenhet! hvilken nåd! Ar det då sundt förnuft i att anse ett helt samhälle af verksamma, bildade, inflytelserika medborgare stå så lågt under ett barn, hvars alla aprspråk inbegripas i den negativa storheten, att vara son till en korungs son, att de! skall för verlden utbasunas som en npåd,, som ett drag af guddomlig nedlåtenhet, om den lilla monsiörn stiger in öfver deras trösklar eller blandar sig i deras samqväm? Lefva vi då ännu i de tider, då man kan befalla folk att göra honnör för en staty eller en tom hatt, och är det i vårt kära allvarsamma Sverge man skall se gammalt folk falla i dylika putslustiga förtjusningsspasmer för en femtonårig magnificens, hvilken af vederbörande sålunda inläres att, snari sagdt, redan från barnkammaren med fullkomlig kontenans fridhälsa all verlden! Gästfrihet och välvilja är ett, en öfverdrifver underdånighet ett annat. Och för öfrigt, hafva då dessa ofvannämnde vederbörande totalt förglömt om icke möjligtvis vår historia eger något blad tili bevis af det vanskliga uti att på sådant sätt anticipera på en nattgammal is, och en vårdags snö! Skall man nödvändigt sätta dem under ögoner de snöpliga motstyckena till dessa äreportar och blomstersmyckade festsalar? Hvad som på sir tid ansågs omöjligto, har likväl redan skett en