satta brickor kryssa fram emellan de oroliga danslinierna! Gif akt, hur i en momang allt får en annan karakter! Hur fiolerna ljuda med eftertryck och känsla, hur hela dansen går med lifvad takt, hur den mest belefvade språksamhet träder i gäspningarnas ställe, bur uppbjudningen försiggår i större skala än någonsin, hur smimamsellerna, hvilka nyss, så trötta och ledsna, nypte söta mor i armen, för att genast få fara hem, nu på det bevekligaste anhålla att få bli qvar åtminstone en vals till, endast en endaste vals! Man säger att kaffekoppen sätter lif i menniskans ben och elektriserar sjelfva en holländares fegma. Har man rätt?.... Har man rätt i att kaffekoppen är det förträff. ligaste under solen? Jag tror det. Hvad som visst är, är åtminstone, att om denna vackra afhandling får anses af någonting inspirerad, så är det just af den kaffekopp, hvarmed jag nyss framför den vänliga eftermiddagsbrasan hugnade min digererande lekamen. Öch skulle man tänka sig, att en falsk och narraktig statskonst en gång sträckt sitt prohipitiva tyranni ända till en artikel, som borde anses icke mindre fri och icke mindre direkte kommen från himmelen, än den uppfriskand daggen, denna de dufna blommornas nektarisk morgonperla! Många af mina läsare torde änn med grämelse påmisna sig denna melankolisk minnesvärda epos, detta kaffeförbuds, som hos os gjorde verldens vällust proskriberad, satte k:ffe qvarn inom lås och bom, och de ostindiska ser viserna på vatten och bröd. Gick det icke än da derhän att blotta namnet blef en fara, oci