Aftonbladet – 11 juli 1842, sida 1

chorie-blommor. Man skulle anställt präktiga fester till hans ära, fester, der på allmän bekostnad hela fontäner af det dråpligaste kaffe skulle fått spela för folket till fri och obegränsad vederqvickelse. Och en annan Anakreon skulle till bönans lof ha stämt sin entusiastiska lyra; men Pindaros skulle icke då hafva yttrat denna ryktbara nykterhetssats: pvatten är det bästa, utan sagt i stället: kaffe är det bästa. Men dessa tider voro redan försvunna, och andra hade kommit, då man icke gjorde så mycken affär af de gode gudarna. Besynnerligt är det imedlertid, att icke i kätolicismens mera gudliga länder, der af ålder så många hundratals helgon voro i svang, åtminstone de kära kaffesystrarne i klostren korade sig ett enkom kaffebelgon med vederbörligt kor och altare i deras kyrkor. Sålunda bar det nu händt, att kaffat intet tempel bekommit, utan dyrkas helt enskildt, vare sig på så kallade kaffebus, i familj eller i enrum. En tyst och stilla gudstjenst, men månne derföre mindre innerlig och varm! Dock ... icke alltid tyst och stilla! äfven kaffet eger sitt slags bacchanter och sitt slags dithyramber. Ioträd i denna trefliga och aktningsvärda frustuga! Kring det runda tebordet sitta diverse damer, förträffliga tanter i glasögon och med stickstrumpan i hand. Det är en ruskig höstdag; vVärdinnan har låtit ett bud utgå till fränder och bekanta, att man måtte sammankomma på en kopp kaffe ceh fördrifva den tråkiga eftermiddagen med litet glam. Midt på bordet står en blankskurad kaffekanna, omgifven af ett dussin vackra, engelska koppar, förutan gräddsnipa, sockerskål och en korg med jag tror,