Aftonbladet – 9 juli 1842, sida 3

Paganini: lät, såsom en förnäm konstnär, kapellet vänta på sig, både länge och väl. Ändtligemr visade ban sig. Jag kan aldrig glömma det ögonblick, då han trädde fram ur kulisserna. Krökt rygg, mager, blek som ett lik, darrande, klädd i skor, med långt svart hår, sekta smygande, steg, detta allt är bundra gånger omtaldt, men icke hans negligg, bvari han ou visade sig. Hans hufvud var batäckt med en korglik tygmössa, med stor skärm, hvarunder ett oar stora, svarta ögon skarpt framblixtrade. Hans långa, svarta öfrerrock var knäppt med ena knapp, högra handen hade han stuckit inom slagen, och under den venstra armen. höll ban fiolen, Orkestern började genast; men Paganini spelade icke; han irpeggierade blott ackorderna och gjorda ohörbara språng med stråken — för alt icke låta höra sin konst gratis. Det målte blifvit honom för varmt, der han promenerade fram och åter, ty hen kastade af sig sin rock och stod der plötsligt i ex Bergopzoom-jacka, och nu sig han så bjertans rolig ut, att man måste skratia. Jackan var för lång, håret föll långt ned på ryggen, och der Ofvanpå satt den illa mössan. Detta intryck af Pagsninis personliget glömmes icke så lätt, den som en gång sett 10nOm sådan, påminner sig konom säkert när som 1elit.n — Från Rom skrifves af d, 3 Juni: Mehemed Ali, som fröjdar sig över de till honom af våfven öfversända mosaikarbetena, likt ett barn öfer nya leksaker, har tillsändt den helige fadren en krifvelsa, deruti han än kallar honom Emiaenza, in Fostra Bealitudine samt ändtligen Iuogotenents le Cesari. Detta sednare uttrsck, som gör påfven ill Cesarerres ståthållare, har här väckt mycken munterhet. Det vigtigaste af denna skrifvelSes innchåll var underrättelsen om en ny skänk vice konunzen ämnade förära påfven, nemligen en obelisk från Heliopolis. Man funderar mycket på hvaresi denua obelisk skall komma att uppställas.