Aftonbladet – 9 juli 1842, sida 1

ror och störtade långa rader af hans fotfolk till marken. Med skummande mun och af raseri skälfvende lemmar gjörde Henrik så mycket våld på sig, att han förmådde tala. Han befalide då återtåg från stadens område, men med växande hämdbegär ordnade han, lik en förtviflad spelare, sina regementen i flera hopar, kompanier och scqvadroner, fördelade fältstyckena och stormningsredskapen och gjorde skyndsamma anstalter ait från flera sidor anfalla staden. Bogislaus störde dock ett ögonblick hans anordningar, i det han kom 1idande på sin stridshäst och såg åter så glad ut, att man tydtigt märkte, bur han å nyo lifvades af mod och stridslust, samt berättade, att han nyss sett en djerf hop af borgerskapets ryttare rida öfver fåltet med: svängda vapen, gent emot hertigens högra flygel. Henriks bruna kinder öfverströmmadses vid denna underrättelse af purpurglöd — nTäånkte jag icke det! ropade han glad. Dettz borgarfolk förstår sig icke rätt på att kriga, och deras högmod bedrar deras försigtighet. De skola fastna i nätet, alldeles som de öfvermodiga Goslarerne, hvilka äfvenledes trodde sig kunna på öppet fält bjuda spetsen åt sin furste och hans ölvade krigare. Vågen eder bara fram j källarråttor! På fältet gifs det inga hål och säkerhetsvrår för eder.n Under brådskande tal och åtbörder befallde han ru sina öfverstar att, vid borgarkavalleriets fram:prängande, genast vända dem ryggen och taga till flykten. Men fördelade skulle de dock fly, den ena hälften mot Dorndervägen, den and:a på vägen till Missborg och mot skogen. Når nu öfvermodet lockat stadsborna så långt fram, skulle de omringas och hvarje öfverste skulle försöka att tillika med de flyende intränga genom stadsporten, hvilken sannolikt skulle öppnas till emottagande af sina söner. Planen var väl uttänkt och skulle nog fört de oförsigtiga borgrarne i förderf, om icke härska.