Aftonbladet – 9 juli 1842, sida 1

hertig Henrik ämnade nu gifva ett varnande och afskräckande exempel, hvari alla borgarstäder i hela det Braunschweigiska arfriket ser dermera skulle kunna spegla sig. I Henriks själ var det för närvarande mörkt och kalit, som i en graf. För hans fantasi svälvade endast dystra bilder, såsom af knäböjande patricier och stadens äldste, af afrättningar, arresteringar, hudflingningar, pundringar, brandskattningar och dylikt, hvarmed staden Hannover skulle betala en grym plikt och göra en förfärlig syndabot för sitt visade öfverdåd. March, march! Jjöd det nu ändtligen frånalla kompanier, besvaradt af ett uthållande burrarop, som rysligt skallande lopp genom hvarje led af det blodtörstiga och rofgiriga krigsfolket. Det skott, hvilket skyldtvakten på vallen hade affyradt på det bjelmbeklädda hufvudet, som tittade ut ur vagnen, hufvudet af denne person, hvilken, pligad af den förfårligaste ledsnad, hade för tidigt blickat fram, detta skott hedrog den stridslystne och af harm jisande fursten. I trots af den säkerbet, hvarmed staden var förvarad, i trots af de höga och bastanta vallarne samt djupa och vattenrika grafvarne, for dock en känsla af rysning genom väktarne på vallen, då nu från aila sidor hundrade och åter hundrade af hertigens skäggiga soldater reste sig och ilade fram emot staden. Det såg ut, som hade häckar, träd och hummelstörar på en gång blifvit lefvande och börjat tränga sig ned på landsvägen. Nu började dena väl ordnade, ändlösa ryttarskaran närma sig allt mer och mer, åskan af de många hofslagen tycktes skaka jorden, vapnens klang hördes på långt afstånd, med ett ord — morgonens stillhet var plötsligt och på ett förfärligt sätt afbru!en. Hertig Henrik sjelf visade sig i spetsen för sitt kavalieri; han var lätt igenkännlig på den höghvälfda, med en dyrbar hvit fjäderbuske prydda hjelmen, på det svarta, med guldblommor inlagda