eller den saken. Alla borde visserligen var: eciga i den princip, att regeringarne äro ti för folkens skull, och att folken icke äro skyl dige att för sitt bista och beqvämlighet upp offra hela deras tillvarelse. Denna sanning er håller först sin fullkomliga stadfåstelse när del ersännes, att eti folk bör styras efter de begrepp och föreställningar, som på någon wviss tid äre rådande hos detsamma. Det eada sätt, hvarpi man i nutidens stater kan erbålla kännedom om folkets grundåsigter, är att låta det välja sig repreientanter efter den bästa möjliga vallag. Genom desse representanter skola då folkets vilja och önskningar uttala sig så rena och oförfalskade, som det är möjligt att få inhemta dem. Och minne de åsigter, som således yttras genom de män, sjelfva folket valt, detta folk, som skall åtnjuta det goda och bära det onda, representationens beslut kunna medföra, månne dessa äsigter icke äro lika förståndiga, som de, hvilka ulihöra enskilda ministrar? Folken hafva visst icke alltid funnit sig lyckliga af att ställa en hörisaristokrati eller åtminstone fami!jearistokrati vid statens roder, utan att det varit dem möjligt att förändra den kurs, dessa ärftlige styresmän funno för godt att hålla. När det talas om det privata rältstillståndet i ett land, äro alla benägne att erkärna som en fördel, att det på det nogaste öfverensstämmer med de begrepp, som för den tiden äro rådande hos folket. Men hvad är folkrepresentaticnens rösträttighet annat än ett verkliggörande af folkets rätt att bestämma sina egna förhållanden, de offentliga så väl som de enskildta? Konungen, i den sannskyldiga konrstitutionella staten, kan icke anses annorlund? än som den synlige högste representanten och utöfvaren af folkets vilja. Derför bör det förutsättas, att han vill handla i öfverensstämmelse med folket, och göra sig till en handhafvare af dess vilja och öfvertygeise. Detta kan gauska väl ske utan att han blir slaf af en egennytiirz, chikazös och motsträfvig majoritet inom representationpen. Det ovilkorliga eller vilkorliga veto, hvarmed den konstitutionelle monarken är beklädd och den rätt, som är honom förlänad att upplösa representationen, för att underrätta sig, huruvida hon är det sanna uttrycket af nationens vilja alldeles i förbindelse med den moraliska inflytelse, som hvarje icke demoraliserad regering måste utöfva, äro de medel, hvarigenom 1ronens innehafvare blir i stånd att erhålla kunskap om folkets tänkesätt. Denna lära om nödvändigbeten af ministrarnes underordnande under foltviljan är icke ny; den är tvärtom ofta erkänd och ännu oftare uttalad, äfven af absolute regenter. Fredrik II af Preussen har sjelf erkänt deu i följande ord: De flesta furstars villfarelser och fördomar bestå i följande: De tro att Gud har skapat herskare öfver menniskor, hvilkas väl eller ve anförtrotts dem endast och allenast för deras ensidiga storhet, lycka och stolthet, och att deras undersåtare endast äro bestämda till att vara deras böjelsers och tyckens verktyg och tjenare. Så snart det visar sig, att den grundsats, hvarifrån de utgå, är falsk, måste också a!ta deraf härledda slutföljder vara falska och förderfliga.n Det är temligen allmänt medgifvet, att den konstitutionella statsformen är bäst lämplig utt framdraga en stats värdigaste och utmärktaste män, till de högsta och vigtigaste embeten, synnerhet minister posterna. Professor Bang bestrider väl icke helt och hållet denna sats; nen jemte några komplimeater till våra nuvaande högste embetsmän, framställer ban likväl om en frukt af sednare tiders erfarenhet, att lugligheten kan ungefär lika lätt bana sig vägen ill inflytelse och anseende i de absoluta, som i le konstitutionella staterna. Om man imedlerid vill betrakta sakeroa sådana de verkligen äro friare konstitutionella stater, torde man ickel unna neka, att folkrepresentanterne här hafva tt tillfälle att visa sin duglighet och sina inigter i statsmannavärf, som fattas dem i absouta monarkier. När man dertill ihågkommer, tt den demokratiska principen, som går ledande ;enom de konstitutionella statsförfattningarne, ätt nog kallar de män, som visat den största kicklighet och som mest harmoniera med folkiljan, till de högsta embeten, isynnerhet miniterp!atserna, utan att ängsligt fråga efter deras ärkomst och enskilda ställning, då synes det : ss, att ingen billigtvis kan fordra någon till-: örlitligare borgen för förtjenstens begagnande ch erkännande. Deremot är det temhgen all-, nänt veterligt, att vid de högre embetenas till-, ättande i absoluta stater, har man der icke , ndast afseende på kandidaternes duglighet, utan , t 1 J fven på deras stånd och ställning. Vi behöfva detta hänseende icke uppehålia oss ensamt vid Janmark. Hos oss har nemligen erfarenheten TREE NR RN RK FAR AE EEE PRE Ke TR 0 SR: ON SI a EF