Stadens tappre befälhafvare, Ulrik von Ihlen tillika med Herman Tärk, ledde honom, en på hvardera sidan. Vid hörnet af Withusenska huset skildes de åt. Herman vexlade ännu några brådskande ord med Ulrik, hvarefter den sednare begaf sig till stadsporten, då deremot den förre följde den vacklande gubben in i huset. Mitt barn! mitt barn! ropade fader Borgentrich, då de inkommit i sällskapsrummet och sammanslog de knotiga händerna öfver den kala kjessan. Herman Tärk sprang beslutsamt fram till den, ännu på golfvet liggande, afdånade Susanna och bar henne försigtigt till rådsherrns mjuka, ofantliga länstol. Friskt vatten och ättickal ropade han med ångest. ,Herre Gud, att de friska icke bistå de sjuka! — Fröken Elisabeth! tillade han ironiskt, skulle ni ej vilja ha den godheten och anstalta om att vatten och ätticka kommer in? — Tänk om döden bortryckte äfven modrena från det arma barnet der? Jungfru Elisabeth kastade en vredgad blick på honom. Ni är ju hemma här, junker Herman,, sade hon med skärande köld. Jag skall skicka en piga in med det, som ni hegärt. Men jag Vet just icke, om det är i sin ordning att, då min mor är sjuk och min far frånvarande, göra vårt hus till ett hospital, helst för sådana personer., Hoa gick ut, Bestört och med syabar smärta i sina anletsdrag stirrade Herman efter henne. Fadrens röst hade väckt den arma Susanna ur sin dåning. Hon uppslog de stora, sköna ögonen, och då hon såg den älskade fadrens ångestfulla ansigte lutadt öfver hennes, blefvo hennes förvridaa drag mildt vänliga och förtviflan lemnade rum för ett stilla vemod.