LJ och hvad garantier den erbjuder. eMan har säger han, sett åtskilliga statsförfattningar, son i deras upprinnelse haft någon likbet med der af Bang föreslagna. Vi mena de så kallade ok trojerade eller beviljade konstitutionerna. Vic deras införande har den ledande tankan varit att suveräniteten egent.igen hvilade hos kronan ech att de rättigheter, som medgålvos folket och dess representanter, voro mnådegåfvor. Om fol kets naturliga rätt var der hvarken tanka eilei fråga. Ofverallt antog man, att en sådan författning skulle, å ena sidan, vara oåterkallelig och oföränderlig; men nästan öfverallt glömde furstarne, att hvad som en gång är bortgifvet, kan ej återtagas; de ansågo de oktrojerade kartorna såsom allernådigsta förläningar, hvilka antingen kunde förändras eller återkallas, åtminstoae under en efterföljande regent, som icke samtyckt, att öfverlemna någon del af statsmakten åt folkets representanter. Hur har det också gått med dessa oktrojerade författningar? De äro allesammans, åtminstone de vigtigaste, öfverändakastade. Så gick det med franska kartan år 4814, polska konstitutionen af 18135, hannoverska grundlagen af 4833 och spanska statutet a! år 48:24. Man begynnte med att angripa, eludera ch kringgå dem i de mindre punkterna, intill ess sjelfva hufvudpunkterna voro undergräfda. Då insågo folken att alla rättigheter, som man med så mycken pomp och ståt hade tilldelat dem, voro byggda på en grund af sand; det visade sig, att regenterne icke kunde bortgilva de rättigheter, som voro deras oafhändeliga egendom, och ännu mindre taga dem tillbaka. Ehuru det sålunda väl kunde sägas: aatt Herren gaf och Herren tog, instämde folken likväl icke i daofvadt vare Herrans namn, och om icke äfven något annat hittills vunnits, så har åtminstone begreppet om folksuveräniteten alltmer stadzats och renats genom den strid, hvarunder de oktrojerade författningarna störtade tillsammans. De mest skiljaktiga, politiska auktoriteter hafva, ehuru under olika former, uttalat såsom deras öfvertygelse, att hvarest författningen är grundad på ett ensidigt medgifvande af regentens suveränitet och hvarest en konstitution tillvägabringas, med åsidosättande af folkets andel i statsmakten, och den öfvervägande makten följaktligen anses samlad iregentens person, der kan en, sådan författning icke vinna någon trygghet. Ar 4834 sade Thiers om franska kartan af år 1844: Den karta, som förlänades ofvanifrån, var en olycka, emedan den, som anser sig berättigad att meddela en konstitution som en nådegåfva, kommer sedan lätt till den öfvertygelse, att han också är berättigad att förändra den,. Ungefär en likadan föreställning finna vi hos Polignac. I denne ministers betänkande till Carl X, angående Juli-ordonnanserna, heter det: Rättigheten så väl som pligten att garantera statsförfattningen, är suveränitetens oafhändeliga attribut. Ingen regering kunde ega bestånd, om den icke hade rätt att sörja för sin egen säkerhet. Denna makt går framför alla lagar, ty den är grundad i tingens natur; men dessa grundsatser hafva likväl en positiv sanktion, ty sjelfva kartans 2:a bekläder ers majestät med en tillräcklig makt, väl icke att förändra våra institutioner, men att befästa dem och göra dem så mycket oföränderligare. Den tvingande nödvändigheten tillåter icke att längre uppskjuta med utöfningen af denna högsta makt. OÖOgonblicket är inne, då man bör taga sin tillflykt till åtgärder, som ligga i kartans anda, men utanför den lagliga ordningen, hvars bjelpkällor äro uttömda. Frankrikes svar på denna konunga-suveränitetens omisskänneliga förklaring blef en seger för folksuveräniteten. Man har i allmänhet antagit som en väsendtlig fördel, att ingen minister i en konstitutienell stat kan bibehålla sig längre, än den harmonierar med folkrepresentationens pluralitet. Just detta förhållande anser Bang för skadligt, emedan det, efter hans tanka, lägger hinder il vägen för en kraftfull styrelse, enär ministerombyten derigenom så ofta föranledas, och det i sjelfva verket äfven skall göra Konungen beroende af representationens majoritet, då han nödgas välja sådana ministrar, hvilkas grundåsigter öf-) verensstämma med dennas. Den största olägenhet vid ministrarnes beroende tycker han sigl finna i den omständigheten, att några enskildtal röster, stundom blott en enda röst, förmå göra utslag i representationens beslut öfver en hufvudsak, så att ett par individer äro i stånd att störta en minister, om den är af annan tanka än representationens majoritet. Vi tro att man icke l. grundligt nog behandlar frågan huruvida ministrarne böra vara ansvarige eller icke, när man i sår ut från den tillfälliga händelse, hvarest fle-: a röster gifva utslaget för elier emot i den PER NRO OB EUT RER ERE ERA RASER