Aftonbladet – 7 juli 1842, sida 2

Er Nm—————————— —LL ..:z:—— Ö?ieoem— stela och skumma omkring i rummet och hans gång var osäker och vacklande. Stadsfogden måste förnya sin uppmaning. Då först fattade han i de stora nycklarne som hängde i ett skåp, gaf dem åt mannen och vinkade åt honom att gå. Hans blick föll då på den lille Ehrenfield som låg och kröp på golfvet, skrikande efter modren, ty han hade ännu icke lärt att gå. Försigtigt upplyfte gubben det lilla barnet och bar det till fru Irmgard, samt lade det i hennes knä. Denna hade just nu hemtat sig från sin dåning om hon varit helt främmande på stället. I det samma hängde herr Christopher på sig sin mörkblå kappa och lemnade rummet samt skyndade ur huset. Han sträfvade framåt gatan i så djupa tankar, att han icke märkte huru de borgare han mötte veko undan för honom och, pratande sins emellan, pekade på honom; han hörde icke hur en och annan officer ropade åt honom att skynda sig, så att man snart måtte få ammunition på vallarne, så mycket som behöfdes. Guds hand hade gripit djupt in i hans samvete. Han lefde blott till det inre — det var blott hans själ som arbetade och var verksam inom honom, men till det yttre var han liksom halfdöd, och mekaniskt skred han fram till stadshuset, men icke till stallet, förrådshusen och krigsmagasinerna, dit hans tjenst kallade honom. I stadshusets gångar och salar rände rättsbetjenter och skrifvare om hvarandra. Inne i kammarkontoret packade och igenläste senatorerna de jernbeslagna penningkistorna. Andra reviderade i arkivet och hoplade de vigtigaste