Aftonbladet – 7 juli 1842, sida 1

mantel. Han försökte draga sitt ansigte i rätt vedervärdiga och djupa rynkor, men det lyckades bonom icke, hvarföre han afvärjande ut:träckte sina händef och vände sig bort från de knäböjande. Genom hans förändrade ställning varseblef Susanna den vanmäktiga fru Irmgard som understöddes af Elisabetb. Utan att nu bry sig om barnet, störtade bon med ett gällt arskri upp från golfvet. Hennes tårdränkta öga blef hastigt torrt, hen nesaf smärtan förvridna anlete fick ett vildare, förfärligare uttryck och hon skyndade fram till stolen, der fru Witbusen låg lutad, ehuru detiren med ovänliga miner sågs visa henne tillbaka. Georgs moder död!, ropade Susanna med vansinnets åtbörder. Ja så — då är han också borta, evigt borta, ryslist borta — ty hennes död vittnar om hans. Sofrver cå den rättvise Guder, efter de goda skola omkomma och de elaka lefva? O! han var så god, så älskvärd, så skön, min Georg. Han var ingen sprätt, ingen skräflare — utan mild, allvarlig och from; ärade Gud öfver allt, vördade alla gamla, var en vördnadsfull son för min gamle far och fortfor till och med att älska cec vörda sin egen, som förbannat honom och gifvit honom till pris åt ar. modet, emedan han var redlig och rättskaffens, Men af dig återfordrar jag honom, du der med guldkedjan och praktmanteln. Af dig återfordrar jag min make, af dig fadren till detta späda barn. Ditt högmod bar beröfvat honom hans rättmätiga egendem, du har jagat honom ut till hans olycka. Hade du icke förskjutit honom — ol då hade han icke behöft göra borgarvakt, då hade ban icke varit med i det uppbrända for