Aftonbladet – 7 juli 1842, sida 1

liknade en marmorbilds; hennes klädsel va missvårdad; hennes långa blonda hår fladdrade balfllätadt kring den obeiäckta halsen och pi hennes arm hvilade en liten gråtande gosse. Sa, stränge herre, ropade Withusens dräng pekande åt fönstret, då den unga qvinnan rusa. de öfver torget och naltades porten, nu skal ni få böra bur det står till. Der är ungafrur sjelf, oljeslagarens sköna Susanna.n Dörren öppnades ru och Susanna vacklade in men sjönk, utmattad cch med ett genomborrande smärteskri på knä för herrn i huset. Ni måste veta det, ropade hon med ton a den högsta själsångest, i det hon lade barnet pi golfvet och vred sina bänder, som om hon ve lat vrida dem ur led. AZ måste veta det, t ni är ju bans far. Eburu en grym och enatur lig far, är ni ändå far ech ingen far glömme så helt och hållet sitt barn. Ö sög, sig — ickt sanpt — de hafva ljugit? Georg är icke död icke innebränd i vakttornet? Huru skulle Di: det fallet kunna stå så orörlig der? Ni mist ju jemra er, gråta, skrika, ni framför allt, rn som varit så hård emot honom. Lefver han Ack! han lefver — är det icke så? Drinkar och narrar måtte hafva uppfunnit sagan om fi endens framfart, ty Vi ha ju fred? Hafva v icke det? Annsrs stode ni väl irte der så o verksam, utan väpnade er till stadens försvar. Man såg huru herr Withusens, annars så kän slolösa själ skakades vid anblicken af den ung? sköna sonhustrun, halft vansinnig afsorg. Stun stirrade ben på hepre och på den späde gossen som kröp fram till honom och sökte med sin: små händer få tag i snibben af hans rådsherre