Aftonbladet – 7 juli 1842, sida 1

drängen stammande huru Braunschweigrarne stormade stadens vallar, huru Dörndervakttorne! var uppbrändt, tillika med alla som voro derinne; buru ingen enda af de ärliga menniskorna blifvit räddad, huru de djefvulska krigskn:ktarne slungat de brända menniskobenen i luften under hån och spe och huru alla de tappre borgrarne derinne blifvit stekta till aska. Man finner att ryktet redan börjat stoffera ut den i sig sjelf tillräckligt rysliga händelsen, ty de brända menniskobenen hade soldaterna icke kommit att kasta i luften. Det var den eldsvåda som tornväktarne sågo i natt från tornet, tillade drängen, och som de arsågo för en brinnande by i biskopens område. Det var våra landsmän det, som stektes, likt Sankt Laurentius, snyftade berättaren. ,Afven vår unge herre var med bland dem,, tillade den ärlige tjenaren, tjutande utan att ihågkomma hur vred fadren var på sin son, samt att han gjort honom arflös, Med ett gällt skri föll fru Irmgard sanslös ned från den höga, väl stoppade stolen och her! Christopher stod länge blek och orörlig som er Rolands bild, sakta stammande; den ena gången efter den andra: Innebränd., Småningom märktes dock på några ryckningar i bans af fetmz hängande kinder, att hans inbillningskraft ejordt sig nära bekant med den ohyggliga mordbran den. De mörkröda prickarne på hans blåaktig: ansigte hörjade snart återfå deras naturliga fört och de stora händerna knöto sig krampaktigt. Då ilade en ung, skön qvinna förbi kyrkar locb, efterföljd af en stor folkskara, in i det Wit Ibusenska huset. Denna qvinnas ausigte mer sina regelbundna drag och sin bländhvita för: