Aftonbladet – 6 juli 1842, sida 2

skrämde mannen under brons bjelkar. Tusende fasansfulla bilder marterade honem; iate vågade han sig upp, och rum att beqvämt sitta der hade han icke, utan Jåg till hälften nere i vattnet. Der nere, liksom deruppe, tycktes han vara hemfallen åt döden. Ändiligen slog frälsningens timma. En väpnare kom framridande till bron, ropade an p9sterna och förkunnade dem hertigens befallning, att de skulle bryta upp och förena sig med trupperna, som nu aftågade till Hannover. Inom några ögonblick voro de borta, öch med en vällust, den han ännu aldrig känt, hörde slagtaren hästarnes hofslag och broplankornas knakande. Försigtigt kröp han nu upp och sprang, som om hela den ondes här varit efter hoaom, ändatills han hade uppnått Ricklinger-byn. Värma och vederqviekelse hade han af nöden. En godbjertad bonde gaf honom detta, mot billig betalning, men gaf tillika den ledssmma underrättelsen, att den kortaste vägen, nemligen den som förde öfver ängarne, hade, genom Himenaflodens öfversvämning, blifvit omöjlig att färdas, hvarföre en vida längre omväg måste tagas. Alves, glad att nu se sitt lif i säkerhet, och derföre något försumlig, enligt sin naturliga karakter, plågade sig i god ro, tingade bonden till sällskap på färden till staden, och dröjde ännu er stund, berättande för bondens husfolk, äfvensom för den lyssnande mjölnaron och de gapande mjölnarpojkarne den förfärliga händelsen med Dörnder-tornet, sina egna bragder, samt faran af sina nattliga äfventyr. Ändtligen begaf han sig å väg och anlärde just vid dagens gryning tili Röda tornet, hvilket fogden öppnade för honom. Sedin ilade han på den knaggliga stengaan fram till den just nu öppnade Leineporten och ropade sin Jobspost åt hvarje förbigående, ehuru genom hans ankomst ingenting kunde minskas af den hotande olyckan. (Forts. följer.)