nom, och han rusade mot stadsporten, som om furier hade förföljt hox om. Under det han så ilade i den friska morgonluften förbi trädgårdar och åkrar, tittade han di och då mellan träden eller öfver gäirdesgårdarne och såg verkligen blanka lansar och pikhufvor skimra på afstånd, tätt som en hummelskogz; till och med förnam han hästitraf och vapepgny. Forvagnen med den svärjande karlen höll äsnu utanför stadsporten, som ännu var tillsluten, mev tornväktarne började redan röra på sig; man såg dem beställsamt vandra af och an på valien, och nattposterna 2flöstes, hvilket bådade portarnes snara öppnande, Höst klappade hiertat i den gamles bröst, han trädde så nära vallgrafven som möjligt och ropade an posten deruppe. Denne lyssnade och frågade hvad han ville. Hållen porten tillstuten,, ropade då gubben med tordönsröst, som om han velat uti detta rop uppgifva sin sista andedrägt. Öppnen icke och stöten i bornet till nödsignal. Hertig Henrik ligger utanför staden och vill vinna den genom krigslist, — Håilen galiret nedfäldt och porten tillsluten, för Guds och Frälsarens skull. Formennen vid vagnen lyssnade med spända öron; Men då han var på något afstånd och gubben Borgentrich hade ropat som i en lur genom sina sammanhållna händer, så måtte han icke hafva förstått ropet, ty ban Jade tygela tili rätta, satte sig upp på sin sadelhäst och hön sina ögon riktade på porten, hvars öppnande han väntade i detta ögonblick. Då lyftes linaetäcket sakta från ena sidan af vagnen och ett behjelmadt hufvud stack försigtigt fram och tittade it staden; men skildtvakten på muren hade med sitt skarpa öga märkt beskaffenheten af det misstänkta köpmansgodset, lade sin bössa på bröstvärnet och fyrade af ett smällande skott på vagnen. Imedlertid sprang gubben Borgentrich så fort ban kunde, längs utmed vallgrafven och till dam