Aftonbladet – 6 juli 1842, sida 1

angelägnare omsorger kalla er ifrån mig. Den grymma hertigen af Wolfenbättel är några steg närifrån; hans rysliga mördaro ligga öfverallt bäromkring i diken och skogssnår; mig träffade deras mordvapen, då Wulbrand sände mig och Alves till staden för att varna invånarne::..Hit kom jag ... då tröto mig de sista krafterna; jag kröp till helgedomen och gömde mig, ty bödlarne voro mig tält på hälarne.... Henrik med sin förnämsta fältherre kom in i kapellet här, medan det ännu var mörk natt, och jag hörde mycket väl deras öfverläggningar. Ena vagn står vid porten full af beväpnade lansknektar; ..-.går fällgallret upp, så skall vagnen köra fram och under det halfuppdragna gallret hålla porten tillspärrad .... Et bössskott skall bli sigaalen. ... då bryter hertigen med sin här in i stader. ... Så kommo de öfverens här, och jag hörde med fasa allt ... Dörndervakttorret är uppbrärdt . Den ärlige Wu!brand och deå andra kamraterna äro innebrända.... Men tacka himmelens Herre, som fört mig önda hit, och som lemnat mig andedrägt nog för att tald i denna stund ov. Och nu bört — bört, utan dröjsmål. Ropa åt tornväktarne och vaktkarlarne att de hålla portarne stängda.... Guds hand her fört er hit till mig; o, försurimaå icke Hans kallelse. ... Och är Hannover räddadt, hör jag krigets åskor neddundra öfver fienden — då dör jag glad och skall icke sörja öfver att hafva uppcffrat mitt Lif.n sOch dig skall jag lemna?, frågade Borgentrick med ångestsvelten på pannan. — Hannover kallaro, svarade den sårade unge mannen. sOch . .. Susanna... Ehrenfried..-.. suckade ban matt och sjönk synbart Jlifl5s tillbaka på stengolfvet, hvarifrån han rest sig till hälften, medan han talade. Den gamle reste 5ig från sin knäböjande ställning; med förtviflan öfver att nödgas lemna sin döende måg, den, han älskade som en verklig son, tumlade han ut ur kapellet; men utkommen sansade han sig: fosterlandskänslan fåttade ho