Aftonbladet – 6 juli 1842, sida 1

dade äfven hvar och som tog sina tiliflygt dit, då han var förföljd, Borgestriceh fann ock derföre kapeildörren ostängd, trädde med blottadt hufvud ditin och böjde sina knän inför altaret, hvar ifrån juogfrun med Christusbarnet på armen le: ende nedblickad2. Högt och distinkt läste han sin morgonbön,, men en plötslig förskräckelse öfverföll honom, då djupa suckar, sådana en döende utstöter, tycktes svara honom och han från altaret till och med hörde sitt namna uttalas sf en bekant röst. Full af ångest reste han sig upp, gjorde ett korstecken och gick in i koret. O, hvilken gestalt :visade sig för hans fadersöga? Just nu inströromade genom de. höga fönstren tillräckligt ljus för att låta honom fiane, att det var verklighet, hvad han hittills anse för en elak dröm. Georg Wihusen låg der på stengolfvet, blek som om han redan varit död, öfverböljd. af blod, med ett förfärligt gepande sår i ansigtet, och räckte mot gubben en krithvit hand. För Guds:skull, Georg, hur kom du hit och i detta tillstånd?, framstammade den ända in till merg och ben bäfvande gubben. — vÄr stadsporten öppen? stönade den sårade. — Annu icke, stammade Curt. Men den öppnas snart; jag skall skynda att bringa dig bjelp. Stynda, flyg, sade Georg och glädjen strålade i hans mattaögon. Men icke för min skull: Gud är hos mig och mir sista stund är nära. Ridda staden, rädda er dotter, min hustru, poilt beral, — DPrick, stackars gosse, drick. Pin tunga är styf OCh ditt arsigte kallt som en sten. — 0, hvem kunde störta dig i ett sådant elände?, jemrade gubben och hällde återstoden af sitt vin genom den sårades blekblåa mun; hvarefier. han ryekte sönder i trasor alt hvad ban hede på sig, som kunde ryckas sönder, skjortkrage, halsduk och vest, för att dermed förbinda såret, så godt han kuzde, Låt mig vara det är bra, nu, sade Georg, samlande de få honom återstående krafterna,