Aftonbladet – 6 juli 1842, sida 1

HANNOVERANERNE 4); HISTORISK BERÄTTELSE AF WILHELM BLUMENHAGEN. t Långsamt grydde morgonen. Den unga dagen öppaade med bländhvita fisgsar fönstren i det svarta hus, som beboddes sf hans dystra moder, natten; men, liksom rädd för den kalla, glidjelösa bimmelen, drog ban sig hastigt tillbaka och stod dröjande och obaslutsam bakom de mörka portarne. i Djup stillhet rådde änzu kring hela trakten af Hannover. De varma, behagliga :bäddarns qvarhöllo menniskorna ännu j deras mjuka armar. Till och med törnväktarne på staden: höga vallar sutto i vråarne af sina stenhus, väl insvepta i sina gråa rockar och fruktande den kallaste. stund på dygnet, den, som föregår solens uppgång. Ingen arbetare rörde sig än på fält eller i trädgårdar; icke en gång ett kreatur lit höra sin råmande röst. Mea en ensam vandringsmen skred raskt fram åt staden, stödd på en knölpåk, och det märktes noga huru morgonkylan påskyndade den åldrige: gång, så att han steg på som om han tillhört ett yngre och raskare slögte. Det var oljeslagaren Curt Bargentrich från Begynnelsegatan. Der -omtänksamme gubben hade varit hos sin frände mjölaaren och med honom uppgjert den ifrigevarande affären, men hans rastlösa sinne, upp: fördt genom gårdagens uppträde hos den elakc stadsbyggrmästaren, Och fullt af oro öfver utgången af den nära förestående förhandlingen, till lät honom ej antaga mjölnarens förslag att qvar dröja öfver natten, för att på dagen med mer: beqvämlighet åte komma (ill staden; utan har bröt upp i mörkret, litaude på månljuset sor nigra nätter förut hade lyst emot morgnarne oct af sin frändes vänliga hustru försedd med ) SecAftonbl. N:is 145, 146, 447, 448, 149, 15 och 154,