— vid kanten af skogen och såmedelst tillstäng den enda utvägen derifrån. Det hjelpte icke — Georg måste vända on och gå ett långt stycke tillbaka, för att komm: på en fotstig. På detta sätt afvikande från de egentliga vägen, hoppades han slutligen komma genom meras och skogssnår, till en trakt de hvarje fara skulle upphöra, der fiendtligt krigs folk omöjligen kunde ligga och der hvarje stig hvarje träd, hvarje rishög var honom lika be kant som gallerierna i fädernehuset. Han fanr nu en beqväm stig, på hvilken han raskt fort skred. Ett rysligt skri från vakttornet fördubb lade hans steg. Mörker, det svartaste, det oge nomträngligaste, höljde hvarje stjerna, så att har icke en gång såg sin egen uträckta hand. Hai fortgick imedlertid och ville just taga ett skut öfver diket, då ett gällt Wer da! hämmade han: steg, och han stod der stilla, som en gränspelare Wer da! gif fältlösen!s ropades tätt bredvic honom, och han märkte att flera gestalter rörd sig i mörkret. Sankt Georg och Jacobl ro pade han beslutsamt, stötte för sig med svärde och träffade. Motståndaren sjönk till marker med ett verop af: fiende! spion! men Georg kom undan och boppade lyckligt öfver diket. Mer då kände han ett hvasst styng i bröstet, när: venstra skuldran, tillika susade det öfver ho nom, liksom stora vingar, och en blixtstrål träffade hans hufvud. En ryslig smärta ryckt öfver hans ansigte; liksom pukslag lät det fö hans öron, och han tumlade sanslös ner i diket Han ligger der,, sade en grof basröst, ,falt: i honom, Borchert, så att han inte undkommer. Jag känner ingenting, svarade en annan,son