Aftonbladet – 5 juli 1842, sida 2

som han icke fruktar, emedan den är sänd af Herran. Derföre Georg och Alves, helsen alla, alla ifrån mig. Kanske återse vi hvarandra.n Han vände sig bort och gick till vindspelet för att göra hisslinan i ordning, under det att Withusen och Alves fastknöto sina mössor under hakan, tillknäppte de korta armkapporna tätt kring lifvet, hängde svärdet med dess gebäng om halsen och stoppade dolken i barmen. Alla de andra räckte dem nu banden till farväl, och medan Dävel och Bartels nedsänktå den ene efter den andre försiktigt från tornets tinnar, uppstämde de öfriga en psalm för att afleda fiendens uppmärksamhet, ifall de skulle höra något buller. Hannoveranarnes sång i tornet. Om Herren Gud ej med oss står I jemmer, sorg och fasa, Och om vår sak hans skydd ej får När fienderna rsga, Ja — är ej Gud vårt stöd, vårt värn, Hvad bjelpa murar eller jern? Vår sak är då förlored. Som vstinet ur en bruten damm, Så fienden framilar; Till vårt förderf hin rusar fram, Och förr han icke hvilar, Än i sin nådes rikedom Gud för hans härjning satt en bom, Låt oss på Gud förtrösta! Så sjöngo dessa hederliga män och upplyfte andäktigt sina händer, under det deras själar talade med Gud: Lyckligt och väl hade de båda flyktingarne farit ner på linan och fingo nu fast fot på den