Aftonbladet – 5 juli 1842, sida 1

HANNOVERANERNE 7). HISTORISK BERÄTTELSE AF WILHELM BLUMENHAGEN. Natten hade nu helt och hållet inbrutit och betäckte med sin svarta slöja hela naturen. Mörkret förblandade alla föremål, men, det oaktadt, syntes det gamla vakttornet resa sig som en hög pelare i luften, och de närstående trädens kala grenar Jiknade utsträckta jättearmar, de der ville skyddande omfatta deras resliga granne. Ett matt stjernljus lyste på himlen, från hvilken nordanvinden nedjagade stora snömoln och bringade lif i den döda nejden. Allt var tyst rundt omkring; blodgirigheten tycktes samla nya krafter, för att vid morgonrodnadens gryning kunna så mycket modigare förstöra Guds ädlaste verk. Blott här och der stånkade en döende, hvilken blifvit a! kamraterne släpad från blodplatsen in i buskarne, af fältpatern erhållit absolution och fortfo att bedja under dödsångest. Landtvärnsborgarne i tornet hade ännu försigtigare tillstängt dess port med allt, som fanns löst och flyttbart i den gamla byggnaden, såsom bjelkar, stenar och dylikt. De hade skjutit de tunga luckorna för skottgluggarne, och blott er af de tappre lig der uppe på taket mellan tinnarne, Wtsträckt på magen, lyssnande på hvarj knäpp utanföre och troget bevakande fienden rörelser. De öfriga borgarne suto i den störst: salen kring det runda stenbordet, hvarpå er lykta dystert brann och ett krus af det stär ) Se Aftonbl, N:is 145, 146 147, 448, 149 och 150