Aftonbladet – 5 juli 1842, sida 1

senom Ricklingeåkern fram till staden. En a ie begge måtte väl åtminstone komma till stads porten. Har han hunnit dit, så ropar han p vakterna. Slipper bara en af de härifrån ut skickade genom porten, så är Hannover räddadt — Ären j nöjde med min krigstjenst, bröder? Alla svarade ett högljudt: ja! Så låtom oss då skrida till verket, fortfor subben, men först bedja Gud att han värdigas itvälja de skickligaste bland eder och föra dem riktigt fram. Alla männen togo nu mössorna af sina hufvuden, och högt läste Wulbrand en passande salmvers; alla de öfriga läste tyst efter. Hade nu den rasande hertigen sett dem sitta så, de ärliga rundhufvudena, de öppna tyska insigtena, hvari intet enda drag vanställdes aj ruktan, utan tvärtom lifvades af piigtkänsla ch tillförsigt till Försynen, bade han sett dem denna stund — säkert hade han då fängslat in tigerlika vrede inom högaktningens bojor; skulle lyckönskat sig att under sin spira hafva sådana män som dessa. Men äfven du, på den iden så fria och mäktiga borgarestad, hade du runnat kasta en blick inom derna trånga stenbyggnad, som nu blifvit ett altare för medborserlig dygd, hade du kunnat kasta en blick ned dessa hjertan, fulla af hängifvenbet och trohet: inda in i döden — Hannover! du skulle då icke försummat: att, ända från den högste konsuln till den minste handtverkslärlingen, tåga ut för att rädda dessa dina kostbara ädelstenar. Efter bönens slut utletade den gamle Dävel ita pilar, och sedan han på tvenne af dem ristat ett kors i skaftet, kastades de alla i kol