Aftonbladet – 5 juli 1842, sida 1

kande kornvinet cirkulerade från hand till hand. Alla voro stilla och stumma och stirrade tankfullt på det fladdrande lyktskenet, ty dels voro de utmattade af själsspänning och kraftansträngning, dels tänka de med bedröfvelse på sina familjer derhemma och på det öde morgondagen torde. bereda dem. Då steg Wulbrand Dävel ned från stegen, som ledde upp till taket, och alla sågo på en gång upp för att forskande blicka i gubbens ansigte och erfara, om någon ny förskräckelse hotade dem eller om de skulle skönja någon hboppets stråle i den gamles öga. Borgarkorporalen satte sig i de bleka männernas krets och tog sig en dugtig klunk ur lerkannan. Bröder! begynte han, stödjande sina armar på bordet, fienden är ej så overksam, som ni tror, och vi få icke öfverlemna 0ss åt sömn eller försummelse. Hör ni det dofva bullret bakom väggarne? Det är det braunschweigiska fotfolket, som i mörkret bär den huggna veden ur skogen och omsorgsfullt uppstapplat den här vid porten. De vilja förhindra oss att komma härifrån, vilja kanske göra sig en trappa ända upp till skottgluggarne. Lit dem hålla på; vi känna byggnadens styrka, och de skola betala hvarje försök med nya döda och sårade. Men mod, mod miste vi ha, för att kunna härda ut. — Derföre frågar jag er nu på samvete, bröder, hvad tänken j? Skulle någon af eder vilja mottaga hertigens pardoa? Han tystsade och såg sig omkring. Alla svarade. liksom med en röst: icke jag, icke jag. pVålan då, fortfor den gamle med höjd stämma, så låtom oss då vara beredde på nöd, försakelse — döden. Han deruppe, som försörje