THORSLUNDAPREDIKAN. Denna beryktade predikan, hvaraf ett fragment blifvit af flera blad meddeladt, hölls j Thorslunda kyrka på Oland, sistlidne Annandag påsk, af s. m. adjunkten Lunell. Ett af Kalmarebladen framdrog åtskilliga uttryck deri, och konsistorium i Kalmar kunde icke undvika att beifra den kyrkliga skanda!en, om hvilken konsistorium sannolikt redan förut blifvit, fpå privat väg, tillräckligt underkunnig. Adjunkten Lunell inkallades derföre inför domkapitlet i Kalmar den 27 April, och biskopen upprepade för honom en del af de i tidningarne öfver berörde predikan fällde omdömen, underrättade honom att en skrift rörande samma predikan blifvit af apotbekaren: Frondelius ingifven och pastors, prosten Melens, uslåtande inhemtat, samt affordrade honom förklaring. Förloppet af denna undersökning inför Kalmare domkapitel är ganska intressant. Den visar till en början att de af tidningarna citerade uttryck ingalunda voro de enda eller värsta af de furiösa utfall adjunkten Lunell tillåtit sig. Deraf erfar man ock, ait Lunell icke, såsom man kunnat föreställa sig, extemporerat alltihop, utan haft ett skrifvet koncept, som föga eftergifver det muniligen föredragna, ehuru han i ifvern tillåtit sig en och annan utflykt utöfver konceptet, der uttryckea i detta ej synts honom nog skarpa. Det är någonting mycket märkligt i adjunkten Lunells förklaring, som icke heller kan undgå allmänna uppmärksamheten. Det första är att han helt och hållet nekar till sannfärdigheten af apolhekaren Frondelii skrift, eharu den af alla omständigheter styrkes; det andra är, att Lunell ställer sig riktigt förnärmad af konsistorii frågor, huruvida han med sina skamlösa utfall mot Thorslunda församlings lärare och deras lärosätt, verkligen åsyftat dem, eller med sina besatta uttryck haft någon afsigt att väcka uppseende; Detta förnekar Lunell helt och hållet och vidhåller sin försäkran, ehuru han af biskopen tillräckligt varnades genom den märkliga frågan, om han ,inför domkapitlet talat sanning. Konsistorium synes hafva antagit, att denna Lunells försäkran verkligen var uppriktig, sannolikt emedan konsistorium, som en from kristen, tänkte att Gud allena ser till hjertat. Men om detta antagande är riktigt, hur kan då prestaembetet förtros åt en person, som så totalt saknar all urskiljning och allt Medvetande om ordens och uttryckens betydelse, att hans mening med dem måste tydas i rak strid med alla förnuftiga menniskors, den enfaldiges si väl som den lärdes uppfattning? Dessa reflexioner hafva icke bordt lemnas osagda, ty det är nödvändigt att domkapitlen besinna, huruvida den bittills följda praxis att skona vissa presters förseelser, för att, som man säger, undvika skandal, verkligen är den rätta, då man har för afsigt att befordra aktningen för prestesiåndet. Det är en verklig orättvisa mot detta stånd, då domkapitlen hos vissa dess ledamöter fördrager uppenbart hyckleri och