Aftonbladet – 4 juli 1842, sida 1

af naturen krigiska Jynne. De räflistiga Jymarne ville öfverraska oss och bringa oss i skar och vanära inför hela staden och alla kringlig. sande städer, mumlade han med sin djupa källarstämma, De visste inte att gubben Dive härstammar från de äldsta siägter, hvilka redar voro med då vandrarne ropade sitt HaYoverb till färjkarlarne vid Leinebryggan. — Gifver ederi skrek ban inte så, den långe galgfågeln, hvars kropp du stötte ditt vapen, Georg, så att den röda saften strömmade ut öfver marken, lik en bergkälla, från hvilken man sprängt en sten? — Se bara, Georg! — se vi ut som de der skulle gifva sig? — Friskt till verket, gossar, på det att herrar konsuler, då de i morgor utlösa oss, måtte finna allt så, som det bör oct skall vara under krigstider., Använd oss, fader, såsom dig synes bäst) svarade den unge Withusen. Ingen af oss skal vägra lyda dig, ty det gäller ju Hannovers fri het och sjelfbestånd. Och skulie äfven denn: stenbyggnad blifva en graf för oss alla, så mi dock ingen nämna det skymfliga ordet: gifvc sig. Och om vi ock icke kunna ställa oss som en skyddande mur emellan fienden och sta den, om vi icke ens kunna genom lågande fack lor genast gifva stadsboarne signal om förräde riet och faran, så skola dock de förbitågand Braunschweigrarne förlora mången bra, karl passet och alltid nödgas, liksom Loths hustru se sig om, af fruktan att Dörnder-tornet skull komma efter dem., i Gubben nickade förnöjd med sitt gråa huf vud. Jag känner ju dig och er alla, sade har Det finns ingen mes och iogen kruka iblan