Aftonbladet – 4 juli 1842, sida 1

dast Georg Withusen bade varseblifvit den andäktiga rörelsen och sett hur den gamle krigarens ögon med en förklarad blick fästades på taket. Äfven ban sammanknäppte härderna omkring pilen, den han just höll på att lägga i armborstet, och då korporalen nalkades den skottglugg, som Georg skulle bevaka, hviskade ban: Jag har förstått dig, fader. Är det icke sant att vi äro förlorade? — Min aning, Wulbrand. — Jag är ju Söndagsbarn. Tig du och akta dig att göra kamraterna modfälldan, svarade Wulbrand. Ser du hur det blir allt tätare på andra sidan bron och att landsvägen är för trång för hästar och folk, så att den liknar en svällande vårflod, hvilken på båda sidor öfversvämmar skogen? Våra kamrater måtta rätt bra, för att vara på så långt afstånd; se bara på hur de dimpa, derborta — se nu en igen — och der riddaren med bjelmbusken — och nu åter en. Hör, den kloke Barteis bryter upp tegelstenarne från taket och slungar dem ner på de bultande vid porten. Men hvad bjelper det? Det är icke ett flyktigt anfall af röfvare; det är ett fullkomligt fredsbrott af den baksluge Henrik. Det gäller stadens öfverfallande och — om detta icke lyckas — belägring. Och vi sitta här såsom skeppsbrutne på en kal klippa midt 1 verldshafvet. Hålla de gråa muraroe, hålla riglarne och porten, så bli vi dock dygnet om inneslutna här, såsom råttor i en fälla och hungren slagtar 0ss Om vi hålla ärligt ut och försmå att antaga pardon. Och hvad mig beträffar, så ville jag heidre bortskafva köttet från min venstra hand, än med den högra lågga svärdet för hertigens fötter och der, trot