ste trakter, icke då alls räknas såsom tillhörande staden, utan Hannovers vestliga gräns, emellan den slingrande floden Leine och Gemeindanger, erbjöd endast för ögat en mängd trädgårdar, torpställen, kojor och väderqvarnar. Det sköna torget låg då ännu försjunket uti Judedammen. Det sedermera bortsprängda berget var då ännu der och bar på sin hjessa ruinerna efter det år 413714 förstörda slottet Lauenrode, och på sina sluttande sidor fruktrika trädgårdar och skjutbanan och Papagoyenbaum, tillhörigt borgerskapet. Längre bort lågo frigårdarna, hvilka uppradade sig bredvid hvarandra mellan Alten och Molinus och Windheim och Tärken. Så såg det ut på stadens vestra sida. På den östra var det jemväl mycket annorlund2, än nu för tiden. Der felades nemligen helt och hållet Egidiernystadens regelmessiga byggnader, och vida närmare, än nu, låg stadsporten, med sitt vakttorn och sina väldiga fällgaller. Utanför denna port gick till höger stora landsvägen, som bar till biskopsstaden Hildesbeim, till Egidien-Masch och till den nu längesedan försvunna byn Ernbere, af hvilken slottet Obergs egare uppbar räntor och tionden. Den venstra sidan af landsvägen deremot utgjordes af skog och hedar, sumpiga ställen och kärr, hvilka dock närmare staden hade af de flitiga borgrarna redan mångenstädes lifvit förvandlade till trädgårdar, samt omgifna med täta hagtornshäckar, emot kreaturs och okynniga vandrares åverkan. Dessa trädgårdar innefattade ståtliga alleer af frukiträn samt täta skogar af hummelstänger. Midt emellan dessa trädgårdar och Egidien-Feldma:k reste sig det trefliga kapellet Beate Marie Virginis, just i