Aftonbladet – 1 juli 1842, sida 1

Blif ni uti er inäklighet, sade hin med dyster min och segrante värdighet. Ert tillstånd förkunnar, att den gamle förolämpade mannen icke har orätt. Akta er att sjelf bevittna inför oket hvad hans klagan terde kungörs. För öfrigt kan det väl icke nekas, ati gubben, hvilken kom bedjande och höflig hit och länge var lugn och af tålamodet stålsatt mot hvarje förolämpning, icke blef bemött så som en Hennoveratisk borgare är van stt bemötas af sina förmiön och bör bemötas, i alla tider. Nu 108 dea unge mannen sin med en ling, svajande plym prydda barett från fönstret, fästade sitt svärd vid gördeln och sade med fin höflighet, i det han bugade sig djupt: Jag får imedalertid tacka så mycket för god och gästfri undfignad och helsar zu med högaktning den ärade Berrn i huset, så väl som den aktningsvärda frun. Utan att nämna Eiisabeth, eler ens se sig om efter henne, gick han nu ut med stolta steg och qvarlemnade alla förvånade samt rer och mindre förargade. Senatorn sökte dock att med en väldig klunk ur pokalen nedskölja sin förargelse, helst då hans orediga sinne icke ingaf honom ett enda svar på allt hvad den utgående hade yttrat, och en blick på herrn i buset, hvars aniete liknade en vulkan, betog honom all Just att både skämta och tala. Uuder den tid, då de händelser föregingo, bvilka jag nu berättar, hade staden Hannover betydligt trängre grinser, än den nu har, och dess närmaste omgifningar sågo helt annoriunda ut, än nu. Så kunde t. ex. hela det vackra I Neustad, som nu utgör en af residensets sköna.