Aftonbladet – 30 juni 1842, sida 2

ganska sällan och var för det mesta försjunken i djupa tankar. Dock var det som skulle ödet öfver denna dag nedskakat hela sitt elaka lynne; äfven denna tillämnade stund af glädje, eller åtminstone af frid, skulle icke få blifva ostörd. Redan började det i de nordligare delarne af Europa den tiden mera sällsynta Rhen-vinet att göra stark verkan på Withusens och Jungknechts hjernor. Den förre lutade sig med sjeifförnöjelse mot ryggstödet af sin ofantliga länstol och vaggade sig der, såsom han plägade göra när han var rätt belåten, och började att något oförskämdt och närgånget examinera sin tillkommande mig, angående hans inkomster af sina egendomar Hogernigehusen, hans räntor af Debberode, hans ängar vid Ebermarsch; angående afkastningen af hans utarrenderade ladugårdar; frågade hur mycket penningar hans far efterlemnat åt honom och hur mycket han trodde sig en ging kunna få ärfva efter sin ogifta farbror. Herr Berthold Jungknecht deremot lekte med tofsearne pi sin rock och sladårade fint och spetsigt om ungaglopar, hvilka bära sig åt som tuppen på gödselhögen, om förståndiga flickor, som veta att uppskatta de verkliga och sanna företrädena hos unga män, om vilda slagskämpar, för hvilka det vore bättre att Turkarne hade apreterat dem till haremsväktare, då deras namn redan antydde att de tilihörde denna älskvärda nation, jemte mycket annat snicksnack. Herr Tärk hade länge hör: på detta utan att låtsa som han hörde det; men indtligen blef han ond och beredde sig att på ett kraftigt sätt affirda den druckne skräflaren, men han tvekade endast oa sittet, af aktning