Aftonbladet – 30 juni 1842, sida 1

Jungfru Elisabeth kom nu ut ur det inre rum met, kastade en föraktlig sidoblick på brodrei och värde sig, utan att ens med en nick hels på honom, direkte till herr Herman Tärk. ,M:n far väntar på Herman,, sade hon mec en kall, förnämt tillgjord ton, han undrar på att Herman så länge kan undandrsga honom sit sällskap, då min far väl vet att sällskapet här rummet omöjligen kan vara passande eller an genämt för herr Tärk. , Han får förlåta,, svarade Herman stött, at jag iese kan försumma heisa på och tala vid el barndomsvär. Herr Witbusen skulle väl anse för ohöflighet, menar jag, om jag uraktlät at förnya bekaniskapen med hans egen son och min fästmös bior. Min far har ingen son och jag vet icke a vågon bror, svarade Elisabeth värdslöst och dro; upp den roda läppen emot den skönt formad nasan. pElisabeth! syster Elisabeth ropade Georg utom sig. Lit du bli att visa mig förakt, så länge jag är en ärlig man, den der intet ondt bar begått. Kom ihåg att Gud förödmjukar de stolte, och för Hans andedrögt äro de intet annat än föraktliga agnar, som bortblåsas af logen Du hör, Herman, hvilken pest jag blifvit i dett: hus; må du vara lyckligare derl, — Nu lem nade han rummet. Knappt hade han tillslutit dörren efter sig förrän Elisabeth framträdde till Tärk, under de hon dock mindre riktade sin blick på horor än på modren, hvilken bedröfvad tittade ut ge nom fönstret efter sin bortilande son. ,Herminr, hviskade hon, jag högaktar dena hederlige, ståt