icke annat, ty jag är mor och Georg är min förstfödde. Hårde, jernhårde far ! mumlade Herman sakta. Men, hvad lefver Georg af? Jon, svarade fru I:mgard, pni skall få höra. Den gamle gjorde genast i sin första vrede ett testamente, deruti han insatte Eiisabeth till ensam arfvinge af all vår förmögenhet. Ack; ni må tro att deita var en dag af sorg och lidande för mig. Från den tiden den stackars olyeklige gick åstad och gifte sig, lefver han som den sämste kälkborgare. Han har lärt sig svärfadrens eländiga yrke och — hvad som alldramest förargar hans far — han går omkring gatorne i en simpel tröja och gör vakt, alldeles som de sämre borgarena; ja icke allenast för egen räkning, utan till och med för betalning, när någon annan vill latas. Jag glömde nämna alt när far gjorde honom arflös, så gaf han honom ändå af nåd och barmhertighet en liten summa penningar i ett för allt, alldeles så som när man affårdar en tiggar-slägting, den man önskar att för alitid vara qvitt. Med den der plockstyfvern ha de byggt nu, stackrarne, och fundera på att anligga en större oljeqvarn, hvilket ännu mer uppretar farsgubben, som i det längsta hoppades att sonen skulle genom nöd och elände tvingas att krypa till korset, att han skulle öfverge den der trasfamiljen, med hvilken han innästlat sig och att längtan efter det bättre, sorgfriare lif, hvarvid han från barndomen varit van, skulle förmå honom att ångerfull kasta sig för fadrens fötter. ; ; Nej, se det gör han aldrig, ty från barndomen har Georg varit sig sjelf nog, svarade Her. man, Arma moder! på förhoppaingen om bans återvändande får ni inte bygga. Men se der är han sjelf. Dörren öppnades nu långsamt och blott till hälften. Georg Withusen, den ende sonen i datta rika hus, kastade en dyster och försigtig blick