nes ärbarhbet hade ingen menniska det ringaste att sägas; till och med icke den dristigaste gycekelmakare i staden hade försökt utsprida något angående hennes rykte. Gubben svor och trätte, naturligtvis,, fortfor fru Irmgard. Han botade med förbannelse och arflösbet, men den halsstarrige Georg mente att flickan hade hans hedersord, och det måste hvarje hederlig man hålla, vore det ock gifvet åt sjelfva den ende. Withusarne, menade han, äro icke af friherrlig stam och Borgentrich vore en borgare och borgareson, så väl som han sjelf och ingen kunde vägra honom skjuta till måls, ej heller valrätten på Stadshuset. Hvad hbaninför Gud kunde ansvara för, det kunde han ock försvara inför menniskor. Hjertat låter icke tvinga sig, ett löfte blir ett löfte, och pengar och ett frossande lefnadssätt gör icke menniskan lyclig. Så der bortåt räsonnerade Georg Han kunde väl i grunden ha rätt, hviskade Herman för sig sjelf. Ja, men hvad blef väl följden af den der egensinnigheten ?, jemrade den bedröfvade -frun efter en paus af gråt och snyftningar. Min gubbe körde Georg ur huset, och då han just nu hade uppnått myndig ålder, så lät den stygge pojken viga ihop sig med den der usla flickan, den der olycksvarelsen, som han, till allas vår sorg, kommit i färd med; och Magistraten, hvaribland far bar många fiender, tillät det; och så flyttade den olyckliga sonen, utan fadersvälsignelse, till tiggarbrudens trasnäste. Men modersvälsignelse felade väl icke de stac kars barnen?, frågade Tärk hjertligt, i det han med ifver fattade den betryckta fruns båda händer. Jag vågade ju ieke välsigna, när min maniför bannaden, svarade hon. Men b har jag Ne ack! så mycket, så mycket, och jag beder änns adäktigt att Gnd måtte förtaga förbannelsen dess olyckliga kraft och verkan. Jag kar