Aftonbladet – 28 juni 1842, sida 2

Det har låtit sig göra, herr Senator, inföll den bredvid honom sittande unge mannen, som var af ett angenämt yttre, visade frimodighet och raskhet i hvarje rörelse och genom sin kyllerdrägt, sitt kortskurna bruna bår, sitt förgylda värjfäste och sina små mustascher, tillkännagaf att han var krigsman. Det har låtit sig göra, och ni bar icke att beklaga er, ej heller får ni sara ond på mig, för det jag ej lemnat er mera tid, än jag gjort, att från mig borttaga den sköna Elisabeth. Det är ju hela två åren, sedan jag drog ut med prins Erik öfver haf och land till den heliga staden Jerusalem och bestod mången farlig strid hos de listiga Egyptierne, hvilka så när bade helt och hållet hindrat min hemresa och förstört hela min jordiska Jycka. Under hela denna tid hade ni, herr Jungknecht, kunnat alltför väl lyckats vinna Elisabeths ja och hennes aktningsvärda föräldrars bifall, utan att jag kunnat säga ett ord om den saken, då jag ingenting yttrat före afresan.n Ibland ångrade jag mig att jag resty, fortfor den unge mannen efter en paus, men se då var det för sent att ångra. Den adertonårige prinsens nåd, denne älskvärda furste med sin manliga hållning, bvars höga gestalt och högadliga manår förelyste Oss i vapenlekarne och som med sin väljjudande stämma och sitt behagliga sitt vann mäns och qvinnors bjertan, hade, då ban med sin far och sia bror samt hertigen af Läneburg besökte vår stad, aflockat mig det löfet att medfölja på hans riddartåg. och så hade den frie:borgarsonen obetänksamt gjort sig till fursteijenare . . . Hvem kunde förtänka er det, frände? afbröt berr Withusen den liflige talaren. Hela Han-nOver var ju förtjust då vid delningen af hertig Wilhelms länder den sköna och milda hertig Erik sade: Landet som ligger emellan Däster och Liene, är det land som jag önskar mig, Förunnade icke deiunge herrn genast vår stad så SON TT ? ; N