Aftonbladet – 27 juni 1842, sida 3

— Afalla de masker, menniskorna bära, finnes Nästan icke någon, som ej afkastas, då man gått för långt i Bacchi dyrkan Då är det, som den skenhelige, baktalaren och alla de, hvilka den hederlige mannen föraktar, blotta sig — då är det, som den oförskämde skrytaren framträder i sin vanskaplighet — då visar den pedantiske eller okunnige, att hans lif är en lögn och hans uppdiktade talanger en fabel — då är den mest sje!fviske och dumme veder värdigt högljudd i sina vänskapsförsäkringar, medan den högmodige afkastar sin dramatiska roll och visar sig i sin egen gestalt — då är det, som den samlade gallan och förargelsen, dolda, så länge den nyktra fegheten beherrskade förståndet och minnet, utbryta samt uppreta och väcka afsky hos alla. — Författares egenheter och vanor hafva länge och ofta varit ett mål för intressanta och nöjsamma iakttsgelser. Rousseau t. ex. kunde icke skrifva med mindre han var högtidsklädd och hade kulört eller guldpapper framför sig. Doct. Samnel Johnson var nästan den ende författare i sista århundradet, som förmådde skrifva vid hvad tid och under hvilka omständigheter som helst. I sednare tider finna vi de flesta författarne frie från de egenheter, som vidlådsde deras föresångsre. Sista århundradets förnämsta musikaliska genier voro i all. mänhet långt mer besynnerlige än författarne på samma tid; och voro Nästan ur stånd, att komponera utan att på e!t eller annat sätt underlättö och framkalla inspirationen. Man vet t. ex. at Gläck, för att inom sig skapa en föreställning on