BLANDADE SMNIENS EN EPISOD UR FRU JUNOTS MEMOIRER. Då Fransyska marskalken Junot anlände till Parma), fan han ännu i denna stad ett Jesuiterkollegium, som ledde många ynglingars uppfostran, Isamlade dit från flera trakter af Italien och äfven tifrån Corsica. Bland dessa sednare befana sig en -lung men från Bastia, som blifvit rekommenderad , hos Junot af general Casabianca eller af generell Se bastiani, eller af dem båda. Verkan af denna rekommendation var omedelbar. Junot bega?f sig sjal! till koliegium, såg den unge Corsikanen. talade vid superiorn och anmodade honom att skicka ynglingen till sig hvarje söndagsmiddag. Då superiorn anmärkte att pensionärerne aldrig utgingo ensamme, bjöd Junot af hiflighet superiorn att göra ynglinge: I sällskap. Den följande Söndagen infann den unge -I Corsikanen sig på denna bjudning. Han hade med sig sin biktfader, en man af sträft utseende, som tycktes strängt inverka på sin följeslagare. Yog llingen var sorgsen och dyster; han svarade kneppt och åt ganska litet. Han var blek, mager och syn tes icke fästa någon uppmärksamhet vid det som ll sades omkring honom. Det var förgäfves att adjuI tanterna sökte rubba hans tystnad; han bibehöll den I hela middagen oci bröt den blott när Junot tilltalade honom. Nästa Söndag återkom han till guvernörshuset; men hans uppsyn var ännu sträfvare. Stundom blef Junot nästan förskräckt öfver uttrycket i hans blickar, då denne riktade dem på honom. Han åt föga och dreck bott vatten. Junot ville förmå honom att dricka ett glas madera; men den Junge Corsikanen, sedan han kastat en blick på sin I biktfader, vägrade detta envist. I sanning), sade Junot, ni tilldanar der en besynnerlig elev, vördige fader. Till hvilken bana bestämmar ni honom då? — Till himmeless! svarade ynglipgen med en lig och långsam röst, som kom alla dem att rysa, som hörde det; ty det var det första ord, som han ytt(rade seden han kom till bordet, undantagande det I beständiga nej, som han lät höra vid hvarje sak, som man framställde till honom. Junot skakade huvudet, i det han betraktade öfverste Grancsaigne, I sin förste adjutant. ) Denne unge man har ett ganska besynnerligt uttryck i sin blick, sade han till denne, sedan ynglingen rest. Det är deruti både fruktan och hat. Man vet icke hvad det är. Söndagen derefter var Corsikanen sjuk. Munken kom ensam. Junot, alltid god och utan misstroende, !ehuru han kände motvilja för denne person, emotItog honom dock med höflighet och behöll honom !qvar till middagen. Följande Sändag var den unge Corsiksnen ännu sjuk och Jesuiten kom alltid en sam. Detta fortfor nära två månader. Man uppgat icke någon viss sjukdom; man sade blott, att han hade svåra plågor. Junot skickade till honom sin läkare. Denne blef höfligt betackad; men fäderna sade honom med ett smålöje, att de icke hade behof af hans kunskap för att bota en dylik sjukdom. De hade rätt. Denna vägran uppretade Junot, utan att ingifra honom någon misstanka; han blef endast stött öfver oartigheten. Två dagar derefter, passerande förbi kollegium under en spatser-ridt, inträdde han der och begärde att få se den unge Corsikaner. Knappt bade Junot stadnat på gården utenför kollegii-huset, förrän han märkte, att hans ankomst åstadkom en synnerlig verkan. Man sprang i korridorerna, man gick, man kom, man öppnade och tillslöt dörrar; det var tydligt, att man var missnöjd öfver generalguvernörens oväntade besök. Junot märkte straxt denna verkan och förökade den med flit, i dei han med en myndig ton begärde att få se sin unga skyddling. Superiorn kom i detta ögonblick för att emot taga honom, ursäktende med sina göromål, att ban icke genast hade infunnit sig vid hans excellens ankomst. Han var blek, nära skålfvande. Junot insåg af allt detta, att något hemlighetsfullt var för handen, och upprepade derföre i en ännu starkare och bestämdare ton sin begäran. Han var i uniform och beväpnad; fyra officerare af hans stab omgåfvo honom, och tjugu jägare voro vid porten till kollegii-huset, så att det icke var någon utväg till motstånd, eburu uttrycket i superiorns och biktfadrens ansigten antydde någon sådan afsigt. Den unge mannen är ganska sjuk, eders excellence, sade superiorn; om besöket benöget uppsköts tills i morgon, tror jag att det skulle falla sig bättre.n Mens, svarade Junot, om detta barn är i dag så allvarsamt sjuk, att jag icke skulle kunna besöka det, huru skall det kunna blifva så mycket bättre i morgon? Fort; för mig till dess rum! Biktfadren ech superiorn betraktade hvarandra med förskräckt uppsyn. Junot började att blifva het. Viljen j väl, mine fäder, sluta detta uppträde? Jag begär af eder, att j fören mig til den ynglingens rum, som blifvit rekommenderad hos mig. Om jeg visste hvarest det vore, skulle jag bespara eder besväret att följa mig dit. Superiorn närmade sig till Junot och sade med half röst: Nådig herre, ni skall finna den olycklige i ett förfärligt tillstånd; han har .. en . . brännande .. feber och ... jag fruktar ..-. För mig till honom, herre! upprepade Junot med en skarp stämma och fästade på munken en frågande blick, som kom denne att blekna. Biktfadren gjorde ett tecken åt superiorn och båda två, gående framför Junot, förde honom genom mörka och fuktiga gångar till en del af byggnaden, aflägsen från alla de andra rummen. Då öfverste Grandsaigne såg sin general sålunda inlåta sig i de slingrande gångarne, som voro nästan okända äfven af dem, som besökte huset, gaf han ett tecken åt sina kamrater, och alla fyra skyndade sig efter honom. De vandrade länge, tilldess de inkommo på en liten gård, omgifven af höga murar. Der hörde de förfärliga, rysliga rop, eller heldre tjutningar, hvilka kommo från en låg sel, belägen uti en af sidobyggningarna. Junot störtede sig dit och öppnade dörren, men var nära att vika tillbaka af förskräckelse vid det skådespel; som här visade sig för honom. Denna kammare, eller heldre fängelsehåla, var knappt upplyst af ett litet med galler försedt fönster. som insläppte i rummet några få ljusstrålar. Golfvet var af hopstampad lera. Mursrne, fugtiga och mögligg, voro icke ens betäckta af en lapp tapeter eler pspper. Uti ett hörn af denna stinkande håla var en säng, eller heldre en låda, vid hvilken den olycklige Corsikanen var fästad; men i hvilket tillstånd! Då han kom till guvernörshuset för andra gången, hade hans förändrade utseende redan på det högsta förvånat Junot; men han ryste nir ban såg framför 2 8 AA hans -A mm: mr rLrLA om mA RA a