Aftonbladet – 23 juni 1842, sida 1

dade, lyckliga underrättelse triffade honom såsom ett åskslog. Anyo fattade han de bästa föresatser att noga vakta sin pession, och sedan han tagit afsked af de sina, samt lofvat att, så snart arfsangelägenheterna voro uppgjorda, påskynda sin hemkomst, anträdde han sin resa. — Då den aflidnes förmögenhet mesta?els bestod i kontanta penningar, så befann baronen sig redan under loppet af denfjerde veckan på hemvägen. Han beslöt lixväl att dröja några veckor vid badet T....z, för att hemtaj sig från de tryckande bekymmer, som på sednare tider så tungt belastat honom och något skadat hans hel. sa. Till sin stora glädje träffade han här en kär universitetsvän, hvilken han icke sett sedan de år, då de lefde förtroligt tillsammsns, och efter hvilken han ofta längtat. Da första dagarna lefde de båda vännerna i det förflatnas minnen; de hade så mycket att berätta hvarandra om sina ömsesidiga öden, alt en vecka hastigt förflöt; och nu beslöto de att äfven se sig omkring i T....z, för att Jära känna badgästerne. — Åter förflöt en vecke. Theodors, baronens väns, födelsedeg var inne. Redan tidigt på morgonen begaf baronen sig till vännens boning, för att öfverreska honom med en lyckönskar, emedan han ännu ihågkom denna dag från ungtomsåren. De båda vännerna voro nog för hvarändra; de tilibragte dagen i förtrolig harmoni, och först på aftonen tog baronen vännens arm, för att jemte honom besöka danssalen. Baroren ställde sig ibland de dansande; han förde sig med ovanlig lätthet och behag. Damerna besvärade sig skämtsemt, att en så älskvärd sällskapsman och fulländad dansör ända tills nu undandragit sig deras krets. — Baronen blef allt gladare och gladare. Han drack några buteljer vin; äfven hos Theodor hade de rodan tömt några. — Vi skola svala oss något; min panna bränner, sade baronen till sin vän. Theodor lemnado salongen med honom, och båda vandrade upp. ech nedför gatan en stund. Nigra hu voro briljant upplysta. De båda vännerna inträdd uti ett af dem, och baronen drog den medvetslös följande Theodor med sig genom flera rum. De sednare leäte med sin urkedja och en ring, hvilke ben dragit af pekfingret och lät löpa upp och ne på lillfingret. Först då baronen plötsligt stanna de, såg Theodor upp. De befunno sig vid de